Idag går den här graviditeten som sagt in i vecka 22. Det innebär att bebisen i magen räknas som ett barn. Först var den ett embryo, sen ett foster och nu ett barn. Det kommer den väl räknas som tills den blir tonåring. För då räknas man väl inte längre som ett barn va? Mer ungdom tror jag.

Alla lektioner är avklarade för dagen, nu är det bara efterarbete och planering som kvarstår. När jag har tröttnat på det beger jag mig vidare till Carro som bor här i närheten. Kajsa kommer också! Jag hoppas inne i mitt allra innersta att hon har något fikabröd att bjuda på. Ja, jag räknar banne mig med det, annars tar besvikelsen över.

Imorgon går jag (eller ska man säga vi?) in i vecka 22. Nu har jag kommit in i en period där jag tycker att jag borde handla på mig lite grejer till bebisen. Jag har inte köpt en enda lite sak. Inte en enda. J har åtminstone köpt en bok, Boken om mig, där man fyller i uppgifter om bebisens första år.

Trots att jag tänker på det, och dessutom börjar känna mig lite stressad, så köper jag ändå ingenting. Idag var jag inne på H&M för att titta på lite mammakläder (känns konstigt) men tanken slog mig inte ens att gå över till barnavdelningen för att ta mig en titt. Vad är det för fel på mig? Jag tänkte inte ens på det.

Jag tror att det beror på att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Det är ju så mycket som ska köpas! Inte ens vagnen är beställd. Vi tror att vi är rätt klara över vilken typ vi vill ha men vi måste ju provköra en först så då behöver vi ta oss till ett ställe som säljer vagnar. Gör vi det då? Nej. 

Är jag överdriven nu? Jag vet inte. Jag har bestämt mig för att ALLT ska vara klart en månad innen bebisen kommer. Det betyder att vi har ungefär 14 veckor på oss. Det ska väl hinnas...

Äntligen fick vi gå på ultraljudet som skulle ge oss några klara besked. Förra gången tyckte barnmorskan att bebsien var för liten för att hon skulle kunna se allt, dessutom hade jag inte druckit tillräckligt så livmodern trycktes inte tillräckligt högt upp av urinblåsan.

Idan trycktes den upp. Ordentligt. Jag var så kissnödig att jag höll på att gå sönder. Jag blev rejält orolig att BM skulle trycka så hårt med ultraljudsapparaten på magen att jag skulle börja läcka! Tack och lov klarade jag mig ifrån det. Hon tittade och hade sig och allt såg bra ut. Armar och ben satt som de skulle, hjärtat hade kammare och förmak och hjärnan och ryggraden såg bra ut. Bebisen var dock vänd åt fel håll och var inte alls sugen på att visa upp sig. Den låg med ryggen utåt med ansiktet in mot min ryggrad.

BM fick ingen bra bild på benen till en början så jag fick gå iväg och kissa. Om vi hade tur skulle bebisen då vilja vända sig om. Nej, det ville den inte. Jag fick gå upp i halv brygga och gunga på höfterna för att få den att vilja ändra ställning, men den tyckte väl att det var mysigt att ligga så där, för det var omöjligt. BM fick se och mäta allt hon ville men att ge sig på att gissa kön vågade hon sig inte på då hon inte kunde vara tillräckligt säker. Jag är tacksam att hon försökte iaf. Vi får ha tålamod helt enkelt.

Beräknat ankomstdatum för det lilla livet är nu 22 juli. Med min tur blir jag väl överburen och blir tvungen att klämma ut en unge på 4,5 kg. Men då får vi i alla veta om det är en pojke eller flicka.

Idag är det dags igen. Ultraljud! Eftersom barnmorskan inte såg allt hon ville se förra gången så får vi komma tillbaka idag och det gör vi så gärna! Den här gången får jag se till att vara redigt kissnödig när jag kommer dit så att hon ser allt, det fick jag kritik för förra gången. Och då var jag ändå kissnödig!

Har vi tur så får vi en snäll barnmorska som är beredd att berätta vad det är för kön. Det märktes på tonen på den förra att hon var lite avig till det. Jag har fått lite spridda bud från människor runt omkring. J är helt övertygad om att det är en pojke, likaså en arbetskamrat. Min faster tittade på magen när jag var på Cypern och sa helt säkert att det där är ju en flicka, eftersom magen var bred enligt henne.

Om inte idag så garanterat senare får vi veta vem som har rätt. Min magkänsla säger mig ingenting just nu.

Nu är jag nytränad och fin. Känns riktigt bra! Borde ju gå dit oftare... om inte annat för att hålla mig uppdaterad om vad som händer i Mias liv. Det snurrar liksom lite fortare än mitt eget. Hur hinner hon med?

Förutom att träna och bli uppdaterad pratade vi också om val av förskola. Jo, jag vet, nu kanske jag är lite tidigt ute eftersom jag bara är halvvägs igenom graviditeten, men det bara blev så. Mia jobbar ju på förskola så varför inte få lite info? Det verkar ju vara en djungel att välja i. Smidigast är ju bara att välja den förskola som ligger närmast, men sen är det ju det här med vad förskolorna jobbar efter för filosofi och pedagogik. Trixigt! Bara det att man måste stå i kö kanske i flera år och att man kanske bara får en plats på en förskola som inte är ens förstahandsval.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att leta fram min gamla bok från tidigt i lärarutbildningen, Boken om pedagogerna. Behöver uppdatera mig lite om Montessori, Reggio Emilia och allt vad det heter.

Och jag vet! Jag ska ta det lugnt! Men jag tycker ju att sånt här är kul!

Så här såg lilla pyret ut idag. Tyvärr tog barnmorskan en väldigt oskarp bild. Jag kan tänka mig att hon inte tyckte att det var så noga eftersom jag ändå ska tillbaka snart, och det har hon väl rätt i. Hon sa att h*n är ungefär 18cm lång. Hur i hela friden får den stora kroppen plats?! Så stor är jag ju faktiskt inte.

Etersom jag har varit så nojig så har jag även varit på ett tidigt ultraljud för att lugna nerverna lite. Jag var där i vad jag trodde var vecka 12, men idag visade det ju sig att jag i själva verket var i vecka 11. Här var den lilla räkan 43mm lång från huvudet till lilla rumpan. Man ser knappt vad det föreställer men det är ett huvud man ser och så håller den handen framför munnen.

Det är helt otroligt att den här lilla söta personen ligger i min mage och växer hela tiden. Det är ju jättetrevligt.

Jag och J har en hemlis som vi iofs har berättat för de flesta, men de jag inte har hunnit berätta nyheten över en fika för, vet inte om att jag och J blir föräldrar i sommar. Vi har vetat det sedan i början av november och berättat för några i taget när det har passat.

Idag var vi på det efterlängtade ultraljudet. Spännande grejer! Bebisen låg där inne i magen och smackade och drack forstervatten. Det såg ganska bekvämt ut där h*n låg i vad som såg ut som skräddarställning. Barnmorskan mätte och räknade och kom fram till att jag är i vecka 18. Jag fick därför en ny tid om två veckor, då bebisen är lite större, så att hon då kan ta sig en bättre titt på alla inre organ. Passar mig utmärkt, då får ju jag titta på bebisen en extra gång! Då får jag också ett riktigt beräknat förlossningsdatum. Jag fick ett preliminärt idag, 24 juli, men jag får vänta ett par veckor för att få ett datum spikat.

Veckorna hittills har varit en bergochdalbana där jag har varit pessimisten och J optimisten. De första veckorna kunde jag inte tänka på annat än missfall, men med tiden har det lugnat ner sig. Nu är jag helt inställd på att vi kommer att bli föräldrar i sommar och det är verkligen en fantastisk känsla. Jag kommer ju aldrig någonsin få vara med om något häftigare! Det skulle inte förvåna mig om jag blir religiös på kuppen!