Jag tog en dusch här på kvällen och eftersom mitt hår är helt galet och inte får självtorka, måste jag föna och platta på en gång. Jag fick rota lite i lådan efter fönen för den hade knökats längst in. Där hittade jag också något som jag hade glömt att jag hade där. Ett graviditetstest. Det slutgiltiga som jag till slut trodde på.

Jag gjorde först ett gravtest på kvällen efter att jag kom hem efter jobbet. Misstänkte att det kanske skulle kunna vara positivt, men räknade ändå inte med det. Jag menar, jag hade hört andra som hade jobbat på det i nästan ett år innan ett plus dök upp på stickan, så jag räknade verkligen inte med något så här fort. Det visade iaf positivt, om än lite lite svagt. Jag som är väldigt skeptiskt lagd vågade inte riktigt tro på det så jag sprang snabbt ner till apoteket och köpte ett till. Sen satte jag mig i soffan och drack en massa vatten för att sen vänta på att bli kissnödig.

Skitsmart Alex! Nästa test visade så klart negativt, ett minus, eftersom hormonerna blivit så utspädda i vattnet så de visade ju ingenting. Jättesmart verkligen. När jag väl hade fattat det så hade apoteket stängt så jag fick vänta till dagen efter, tisdagen den 11 november, för att kunna köpa ett nytt test. Det blev positivt. Plusset var inte svagt den här gången utan var klart och tydligt. Jag fotograferade till och med plusset för att inte kunna tvivla dagen efter. Jag var gravid och nu vågade jag tro på det.

Och nu har alltså den där tredje stickan legat i lådan sedan dess. Jag antar att jag då tänkte som så att jag ville spara det, men nu vet jag inte riktigt. Det sitter ju liksom kiss på. Och vad ska jag göra med det? Jag kommer knappast att sätta in den i en scrapbook! Jag kanske ska nöja mig med fotografiet bara...

För några, eller ja ganska många veckor sedan, när det började sparka i magen, tyckte jag att det var riktigt obehagligt. Först hade jag gått och längtat efter att känna det lilla pyret, så när det första fladdret kändes blev jag ju jätteglad och låg i sängen på kvällarna och verkligen kände efter. Det där fladdret övergick sen till små puffar, som små sparkar fast lightvarianten. De där puffarna tyckte jag inte alls om. Det kändes jätteobehagligt att det puffade där inne. Sen gick det där över.

Puffarna övergick sen till riktiga sparkar, och det är nu det börjar bli trevligt. Jag förvånas själv när jag sitter och exempelvis jobbar, när jag ser i ögonvrån att magen liksom skuttar till. Pang! Nu är bebisen dessutom så stor att man verkligen känner den utanpå magen var den ligger. Där är det mycket hårdare, en rumpa kanske.

Hjälp vad coolt det är! Det är mysigt med magen för jag är ju aldrig ensam utan har alltid sällskap. Men det betyder inte att jag inte längtar ihjäl mig till slutet av juli, för det gör jag.

Okej, jag har skrivit om det här med att välja namn förut, men jag är inte riktigt klar. Det är som sagt så otroligt svårt att välja. Anledningen till det är just att namnet är så viktigt. Ingen kan förneka att man associerar namn med olika saker eller erfarenheter, och att ett namn signalerar en hel del om personen. Jag får två helt olika personer framför mig när jag hör namnen Bo och Kevin.

Namnet är alltså jätteviktigt då det påverkar människors uppfattning om personen. Därför blir jag så förfärad (jo, det är sant, jag blir förfärad) när jag läser om föräldrar som ser sin egen rättighet att själva få välja namn på sina barn som viktigare än att välja ett namn som inte skapar problem för barnet sen.

Idag står det i tidningen om några föräldrar som är jättearga för att de har fått avslag på namnet Q för deras lilla barn. Q! Ärligt talat! Om ungen får heta det kommer den få en massa problem när den blir äldre. (Jag skulle förmodligen bara skratta varje gång jag tog närvaron på lektionen.)

På Familjeliv (jo, jag sitter klistrad på Familjeliv.se i stort sett vareviga kväll) följde jag nyligen en tråd där en blivande mamma tycker att namnet Lucifer är så himla gulligt, och att eftersom hon är superateist som hon uttrycker det, så tycker hon att det är helt okej att döpa sonen till det. När människor skriver till henne och avråder henne från det viftar hon bara bort det med att "ja men jag visste inte ens varför vi firar jul fram tills igår då min sambo berättade det, så jag är som sagt superateist". Så då är det liksom mer okej att hon döper sonen till Lucifer. För att hon är obildad.

Varför medvetet döpa sitt barn till något som associeras med Satan för varenda kristen man stöter på? Det fattar inte jag! Hon hamnade till slut i ett fånigt resonemang som handlade om att Lucifer egentligen betyder Ljusbringare från början, så då spelar det ingen roll.

Det var många som störde sig på henne. Här kommer en kommentar från en upprörd dam:

Lika konstigt resonemang som att man ska lära sitt lilla barn att säga fitta, för egentligen betyder det fuktig ängsmark, eller lära sitt barn titulera tanter med Kärring för egentligen betyder det kär hustru..eller gå omkring med hakkors för EGENTLIGEN är det en solsymbol----ibland får man tugga i sig dagsläget på saker och ting liksom. Döp dig själv till Lucifer om du har lust , men låt inte ett barn bära det korset.

Skål på det säger jag! Välj det namn som är bäst för barnet. Q och Lucifer är inte det. Inte Metallica heller för den delen...

Det blev en skön morgon då jag fick lite sovmorgon. Vi skulle nämligen inte vara hos barnmorskan förrän 07.45, en hel timme senare än när jag i vanliga fall åker till jobbet..

Den här gången slapp jag ställa mig på vågen. Hon nöjde sig istället med att kolla blodvärden, blodtryck och så mätte hon magen och lyssnade på hjärtat. Först lyssnade hon med den gamla traditionella tratten och hittade hjärtat. Det lät så tydligt att J också fick lyssna i den. Han sa att det "klickade". Sen var det min tur att höra så då tog hon fram den moderna mikrofonen så att det hördes i hela rummet. Kändes precis lika konstigt och mysigt som förra gången. Det finns två bultande hjärtan i min kropp, det är ju helsjukt.

Så här ser jag alltså ut den här veckan. Det är ju helt sjukt att mitt utseende förändras så mycket precis hela tiden. Magen är fortfarande inte så stor att jag blir störd av den på något sätt, däremot kan det vara jobbigt att ligga på rygg när jag ska sova.

Nu ska vi iväg till Tyresö för att äta grillat hos Js pappa. Jag har gjort den fantastiska lingontårtan som jag är helt förälskad i. J är inte helt överförtjust men det struntar jag i. Jag har längtat efter den.

Vecka 29 alltså. Bara 11 kvar. Eller 13...

Det är ju näst intill omöjligt att komma överens om. Vi var klara över tjejnamnet rätt så tidigt men pojknamn har varit svårare. Vi har flera förslag och några är mer seriösa än andra, men ingenting är spikat. Hoppas att det blir en tjej så är problemet ur världen har vi skojat, men det är ändå ett stressmoment.

Och så nu på eftermiddagen så dök det upp ett tjejnamn i mitt huvud, och jag kan inte glömma det. Nu har vi alltså samma problem om det blir en liten flicka. Asjobbigt. Jag får lita på min känsla att när h*n väl har kommit ut och ligger där på magen, så vet vi precis vad h*n heter. Åh, jag hoppas verkligen det.

Nu har jag skickat in mina papper som min chef har fyllt i. Försäkringskassan vill veta vad jag har för inkomst så att de kan räkna ut hur mycket föräldrapenning jag får. Nu börjar alltså den här resan med Försäkringskassan som man har läst om. För jag bara antar att även jag kommer att behöva bråka med dem om en massa saker de närmsta åren. Varför skulle jag ha sån tur att allt bara kommer att glida på och allt betalas ut i tid och rätt belopp och så? Nä, jag kommer nog behöva ha dem på speed dial.