Det finns så mycket "kunskap" förknippat med graviditet. Det har jag verkligen fått erfara under min egen. Många "kan" och "vet" så mycket om hur det är trots att de flesta ändå är rörande överens om att varje graviditet är unik och inte lik någon annan.

Något jag har fått lyssna på en massa myter. Det finns många som handlar om exempelvis könet på barnet. Om magen än bred är det en tjej, eller om du får hårigare ben är det en kille, man kan höra på hjärtljuden vad det är för kön... De här myterna kan vara ganska kul att grotta i, bara man inser att de faktiskt är myter och inte sanningar. Bara något kul att fördriva tiden med.

Det finns dock en myt som jag gärna vill ska vara sann, då den är till min fördel. Jag har läst lite överallt att det sägs att om ens mamma inte gick över tiden med sina graviditeter så gör inte heller dottern det. Att gå över tiden ska enligt myten gå i arv.

Detta får väldigt gärna vara sant. Jag pratade med min mamma och hon berättade att min storasyster föddes på självaste BF och jag själv är född på BF-2 dagar. Min lillasyster förstör statistiken en aning då min mamma gick över tiden en vecka med henne, sen krävde hon igångsättning då hon var på väg att bli tokig.

Något som kan styrka myten ifråga är att när min storasyster födde lille Adam för två år sedan föddes han på BF+1 dag. Frågan är, är detta en slump, eller beror det på arvet från vår mor? Jag håller tummarna för arvet för i så fall är lilla pyret här om bara 38 dagar!

Det känns som att jag har varit gravid i en hel evighet. Alla snackar om att det går så fort men så upplever jag det inte alls. Det är ungefär 30 veckor sedan jag fick veta att jag är gravid. 30 veckor! Det är ju sjukt länge sedan! Och det är fortfarande inte över.

De senaste veckorna tycker jag däremot har gått fort. Om man ska jämföra med de första tolv veckorna då jag bara gick runt och väntade på ett missfall, så går dessa veckor i raketfart. Idag går jag in i vecka 35, det är trevligt. Fem veckor kvar. Typ. Det känns bra. Det är lagom med tid för mig att hinna vara ledig från jobbet, lulla runt lite, fixa det sista åt pyret och läsa böcker. Den är bra tajmad den här bebisen. All according to plan.

Jag blir så fånigt nöjd med mig själv varje gång jag kommer från barnmorskan. Den här gången var det åter dags att kolla järnvärdet och för en gångs skull var jag lite orolig för vad testet skulle visa. Jag har nämligen slarvat otroligt mycket med järntabletterna. Jag kanske har tagit fem stycken den senaste månaden, när jag skulle ha tagit en varannan dag åtminstone. Fem stycken! Då hade jag lika gärna ha kunnat låta bli.

Provet visade dock ett järnvärde på 119. Det är samma som jag hade för typ fyra månader sen. Jag känner mig som en elev som har fått högsta betyg på provet. Jag sa ju att jag är fånig.

Jag satte mig framför datorn och började kolla igenom gamla semesterbilder. Det skulle jag inte ha gjort! Jag fastnade framför några bilder från Lignano i Italien 2007. Jag saknar min kropp är väl det jag kan säga. Jag hade sådär lagom smala (och bruna!) armar. Benen var helt okej. Magen godkänner jag också, och då satt jag dessutom i bikini. Jag ser inte ut så längre! Men jag vill gärna göra det. Jag älskar min mage och att känna lilla pyret ligga och trycka på olika ställen vid olika tillfällen, men åh vad jag längtar efter att inte tycka illa om i stort sett resten av kroppen!

Jag längtar efter att det kommer att visa minus på vågen. Nu går det bara uppåt. Och uppåt.

För er som tror att jag kommer lägga upp en bild från Italien tror fel. Ett sånt självförtroende har jag inte, det blir snarare för knäckande.

Mamma, pappa och Vickan var här och åt räkor. Mums var det, alldesles för länge sedan. Sen slank några vaniljbullar ner på det. Nu har de åkt men det dröjer inte så länge tills vi ses igen; på bröllopet i midsommar.

Mamma hade med sig ett par skor till pyret. Söta! Det här blir en samebebis. Eller indianbebis, jag vet inte riktigt vad som passar bäst.

Efi mou! I heard that you regularly read my blog! I'm sorry I don't have the patience to translate everything I write in to English, so I hope you are content woth just looking at the pictures. Here is one of me just a moment ago. This is what I look like today.

Give everyone a hug from me! Alex

Idag är det den 22 maj, alltså på pricken två månader kvar till beräknad födelse. Man ska ju inte haka upp sig vid det datumet då det bara ger en ungefärlig idé om när det är dags, men det betyder ju inte att jag ändå räknar efter det. När folk frågar brukar jag dock säga att bebisen kommer någon gång i slutet av juli.

Två månader går fort, eller hur?

Idag ska vi iväg och handla. Det känns som en sådan dag då eftersom det regnar och tydligen ska göra det fram till på söndag. Mat ska inhandlas, jag ska titta lite på mobiltelefoner och så ska vi köpa en liten söt grill att ha på balkongen. Den ska användas på söndag förhoppningsvis.

Jag var på koll hos barnmorskan idag. Igen. Numera måste jag gå dit varannan vecka ändra till det bittra slutet. Min barnmorska Lena var fullbokad den här veckan så hon hade bokat in mig hos en annan. Det är egentligen lika bra att jag får träffa lite olika människor på avdelningen eftersom då är chansen större att jag redan har träffat barnmorskan som jobbar just när bebisen kommer. Det är lite det som är tanken med Södra BB, att allt ska vara litet och familjärt och att man ska känna igen sig när det är dags för förlossning, och det låter ju smart.

Den här barnmorskan gillade jag tyvärr inte så värst mycket. Hon utstrålade liksom ingen värme som min Lena gör. När hon lyssnade på bebisens hjärta så lyssnade hon med den där trätratten och så räknade hon och hade sig, sen var hon klar. Jag fick inte lyssna!! Det har jag alltid fått hos Lena. Då har hon lyssnat själv, och sen har hon tagit fram dopplern så att jag och J ska få höra. Snopet! Nytt för den här gången, och som barnmorskan kommer att göra fortsättningsvis, är att känna på magen och känna var huvudet är någonstans. Idag pekade det nedåt, men det var fortfarande rörligt eftersom det är tidigt ännu.

Nästnästa vecka får jag träffa Lena igen. Då får vi lyssna på hjärtat!