Inlägg publicerade under kategorin Graviditet och bebis

Av Tant Alexandra - 9 november 2009 19:54

Jag rippar listan jag hittade på Alfvans blogg. Det är sällan jag tycker att listor är roliga men den här känns mer relevant på något sätt. (UPPDATERING!!! Viktigt att nämna: listan fanns först på Idas blogg!)


När fick du reda på att du var gravid?

Den 10 november 2008. Imorgon är det alltså exakt ett år sedan det blev ett plus på stickan.

 

Blev det en chock?

Nej egentligen inte. Jag hade det redan på känn i kroppen. Fast det var en chock på så sätt att det gick så fort att bli gravid, jag hade trott att det åtminstone skulle ta ett par tre månader.


Hur gammal var du då?

26


Hade du mycket halsbränna?

Mot slutet hade jag det fast det var väldigt lite så det var inte förrän efteråt som jag förstod att det faktiskt var halsbränna.


Spydde du mycket?

Nej inte en enda gång. Fram till vecka 12-13 var jag illamående på morgnarna och då var det bara knäckebröd som funkade. Det hände mer än en gång att jag ursäktade mig från pågående lektion och sprang in på toaletten, men jag spydde aldrig. Det är jag väldigt tacksam över.


Hade du mycket foglossning?

Nä, under den sista månaden kunde det göra ont om jag gick för länge, men det var absolut ingen fara. Ni märker att det här var en mardrömsgraviditet.


Ditt sf-mått som störst?

Jag tror att det var 32 cm. Tror jag. Jag låg under mittkurvan hela tiden iaf.


Har du fått bristningar?

Inte från graviditeten, de hade jag sedan innnan.


Trodde du att det var en pojke eller en flicka?

Till en början hade jag ingen känsla alls för vad det kunde vara. På ultraljudet kunde de inte se så jag accepterade att vi inte skulle få veta förrän vid förlossningen. Mot slutet började jag bli mer och mer säker på att det var en flicka då jag hade några drömmar där vi hade en dotter. J var däremot helt övertygad hela tiden om att det var en pojke.


Vad hoppades du på?

Jag lovar, det enda jag hoppades på var ett friskt barn. Det är sant.


Gick du över tiden?

Nej


Födde du för tidigt?

Njae. Enligt ultraludet var det sex dagar för tidigt, enligt mina egna beräkningar var det bara en dag för tidigt.


Hur var förlossningen?

Kort. Hade småvärkar hela dagen men jag trodde inte att det var på riktigt. Vid åtta på kvällen tog värkarna fart, vid tolv åkte vi in till Förlossningen, då var jag öppen åtta centimeter. 02.32 föddes Malte. När folk frågar hur förlossningen var så brukar jag svara att det inte var så farligt. Och då menar jag det.


Hela förlossningsberättelsen hittar du här.


Blev du sydd?

Halleluja, nej det blev jag inte!!


Dragen med sugklocka?

Halleluja, nej på det med!


Hur många var inne på förlossningsrummet?

Fyra plus Malte. Jag, J, barnmorskan Anette och en till som jag inte vet vad hon hette.


Hade du någon nära med dig?

Ja, vi körde ju inte American style och bjöd in hela släkten, utan jag och J nöjde oss med bara varandras sällskap.


Vilket sjukhus födde du på?

Södra BB på SöS


Hur stor var bebisen?

Inte så stor. 48 cm och 2800 gram.


Vad fick den heta?

Den, Malte, fick heta Malte Jonas Panayiotis.


Var allting värt det?

Lätt!


Vill du ha fler barn?

Absolut. Jag och J måste bara komma överens om hur många. Det är vi inte nu...


  

Av Tant Alexandra - 8 november 2009 22:20

Jag satt och flipprade igenom bildmapparna på datorn och hittade en bild som helt hade förträngts. Det var Dina som tog en bild av mig på lillasysters bröllop i somras, närmare bestämt nästan exakt fyra veckor innan Malte föddes.


Jag hade hela graviditeten igenom en väldigt liten mage. Det tog lång tid innan den ens syntes (jag dolde den på jobbet ända fram till vecka 19 då jag avslöjade min hemlis) och när den väl var som allra störst var den ändå liten. Jag låg alltid på den nedre kurvan och det var väl egentligen inte så konstigt när resultatet blev en liten Malte på 2800 gram.



Därför är den här bilden så rolig. Och så missvisande, i alla fall i mitt tycke. Det ser ju ut som att jag bär trillingar!


Av Tant Alexandra - 28 juli 2009 22:59


Det började vid fyratiden på morgonen onsdagen den 15e juli. Jag vaknade av att jag med jämna mellanrum fick ont i magen, som en lite värre än en vanlig mensvärk. Jag låg där i sängen och både J och jag tyckte synd om mig. Det onda gick inte över utan höll i sig vilket gjorde det omöjligt för mig att sova. Det är rätt vanligt att man har förvärkar och sånt långt innan förlossningen sätter igång, men det här var första gången jag kände av något sådant så jag kunde inte definiera smärtan riktigt. Var det sammandragningar? Var det förvärkar? Jag visste inte.


Vid åtta åkte J till jobbet och jag låg kvar och hade rätt ont. Jag klev upp och bestämde mig för att ta en dusch då det sägs att det kan lindra lite. När jag hade duschat färdigt och stod och torkade mig kände jag plötsligt hur det rann efter benen. Bara lite grann, det sipprade. Först tänkte jag att det bara var duschvatten men när jag tittade lite närmare på det så såg det lite grumligt ut. Hm. Jag tänkte att det var bäst att ta det säkra före det osäkra så jag ringde till Södra BB och berättade hur det var. Jag ville inte dra för höga växlar vid det här då det ändå var sex dagar för BF, alla hade ju tjatat om att man alltid går över tiden som förstföderska. Att jag hade ont spelade inte så stor roll för den barnmorska som jag pratade med, däremot fastnade hon vid att jag misstänkte att vattnet hade gått. När hon frågade om jag kände barnet sparka, och jag svarade nej, så tyckte hon att jag skulle komma in på direkten. Jag var dock inte så orolig då jag inte brukade känna bebisen så mycket så här på slutet. Han sov mycket, dessutom fanns det inte riktigt någon plats för honom att leka på. Jag ringde i alla fall J som kom direkt och så åkte vi in.


Väl där träffade vi min barnmorska Lena. Vi hade sådan tur att hon jobbade just när vi kom in. Hon satte CTG på magen för att kolla bebisens hjärtljud och för att mäta hur starka värkarna var. Hon sa att allt över 20 innebar att det var riktiga värkar och över 20 var de allt. Det kändes som att jag sskulle lyfta ur sängen varje gång värken kom krypandes. Efter en undersökning konstaterade läkaren dock att det inte var en vattenavgång, utan att det istället var väldigt (äckelvarning!) lösa flytningar. Jahapp. Lena rådde oss att åka hem och sysselsätta oss med något som skulle få oss att tänka på annat (som om det skulle gå) och se vad som hände. Antingen skulle värkarna lägga av eller så skulle det sätta igång. Jag försökte tyda hennes ansiktsuttryck och tonläge för att få någon slags ledtråd på om hon själv trodde att det här var the real deal, men hon hade ett pokeransikte som inte gav mig någonting.


Vi åkte hem, köpte med oss en varsin pizza (jag hade inte ens ätit frukost och nu var väl klockan runt två) och satte oss hemma och åt. Jag tog Lenas uppmaning på allvar och satte igång med att baka äppelmuffins med crumble. Det var riktigt smart av mig för då hade jag ju smask när jag kom hem från Södra BB med Malte, men det visste jag ju inte då. Mitt i vispandet fick jag då och då ta en paus för att fokusera på att ta mig igenom värkarna. Dammsugaren fick också ta sig en vända i lägenheten. Och så helt plötsligt så började det gå över. Det tog längre och längre tid mellan värkarna och de gjorde heller inte lika ont. Då var det här alltså bara falskt alarm, tänkte jag, men vi bestämde oss ändå för att ta en promenad för att se om det skulle sätta igång allt igen.


Här blev jag på riktigt dåligt humör då jag blev så besviken på att ingenting hände. Trots att jag hela tiden inte trodde att jag skulle föda nu, så blev jag ändå besviken på att all smärta skulle vara förgäves. Det var det tack och lov inte för framåt åttatiden på kvällen tog värkarna åter fart. Efter några timmar började värkarna göra så ont att jag inte kunde sitta ner utan fick ställa mig upp och gå runt vid varje värk. J började då klocka värkarna och de var rätt oregelbundna. Ibland var det sex minuter mellan, ibland tre.


Trots att värkarna gjorde ondare och ondare fattade jag fortfarande inte att det var igång på riktigt. Jag tänkte hela tiden att OM det blir värre så kanske man ska höra av sig till BB så att jag kan fråga vad jag ska göra. Och när det hela tiden blev värre så sköt jag upp telefonsamtalet för jag tyckte fortfarande att jag kunde hantera smärtan. Dessutom var jag rädd att vi skulle åka in och så skulle vi få åka hem igen. Jag trodde alltså inte riktigt att det var en förlossning på gång. Först vid halv tolv på natten kände jag att det gjorde så ont att jag inte kunde klara det själv längre. Jag behövde hjälp. Jag ringde in, men kunde knappt prata med barnmorskan då det gjorde så ont så J fick sköta det mellan värkarna. Så fort de gick över tog jag över telefonen. Hon sa att vi skulle åka in så fick vi se, och det gjorde vi.


Jag minns att jag i bilen satt och ojade mig över ifall vi kanske skulle bli hemskickade igen. Jag hoppades på att jag åtminstone skulle vara öppen fyra cm så att jag fick stanna, men med min tur så skulle det säkert bara vara två. Jag och J bestämde också att vi skulle lämna våra väskor i bilen så att barnmorskan inte skulle tro att vi tog för givet att vi skulle få stanna. Väl framme så tog det en stund innan barnmorskan som hette Anette fick undersöka mig. Det var så tätt mellan värkarna och jag ville inte ligga ner utan ville antingen gå runt eller stå på knä på golvet och luta mig mot sängen. Mellan två värkar slängde jag mig till slut på sängen och bad henne att undersöka mig snabbt. När hon gjort det brydde jag mig knappt om vad hon hade kommit fram till, det enda jag ville var att få ställa mig upp igen. Jag har glädjande nyheter, sa hon, du är öppen åtta nio centimeter. Här kan väl ordet förvånad passa rätt bra. Och lite stolt. Jag hade klarat av hur mycket som helst redan, hemma dessutom! Hon tog fram den obligatoriska sjukhusskjortan åt mig och J passade på att springa ner till bilen och hämta våra väskor. Det skulle tydligen födas barn här och nu.


Nu började, enligt mig, det riktigt jobbiga. Den där sista centimetern och krystvärkarna. Jag hade verkligen svinont och försökte lindra det med lustgasen men det fungerade inte. Vid det här laget kom ju värkarna så tätt att lustgasen inte riktigt hann verka i tid, och jag fick heller inte till tekniken. Jag slängde bort den lika många gånger som jag bad om att få den tillbaka. Barnmorskan förselog då att jag skulle lägga mig i badet och det tyckte jag var en jättebra idé. Sagt och gjort och det var faktiskt rätt skönt MELLAN värkarna. Då kunde jag till och med nääästan slappna av. Helt plötsligt i en värk kände jag hur smärtan liksom ändrade karaktär. Det gjorde även mina skrik som övergick mer till ett brölande. Jag kände hur det började trycka på och barnmorskan bad mig då att komma upp och gå till sängen.


Nu gjorde det så ont att jag bara upprepade att jag inte ville mer, att jag ville vila, att det gjorde ont, ja att jag ville avbryta helt enkelt. Jag grät, jag brölade, jag skrek, jag var förtvivlad och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville inte stå, inte sitta, inte ligga. Jag hade till en början en plan om att jag skulle föda på knä i sängen men det ville jag inte alls nu längre. Jag stod lutad över en saccosäck men det dög inte heller. Jag ställde mig upp och vill gå runt men det gjorde för ont. Barnmorskan tog fram en förlossningspall som jag satte mig på med J bakom mig, och det funkade ett tag men sen ville jag upp.


Barnmorskan ville sätta en CTG på mig också, för att ha koll på bebisens hjärtljud så här i slutet, men eftersom jag vägrade att vara stilla så kunde hon inte få på mig den. Hon var ju tvungen att veta om hjärtat slog som det ska så till slut sa hon till mig med en auktoritär röst att jag skulle lägga mig i sängen för hon ville sätta en sån här skalpelektrod på lille Malte. Jag tror att det var ungefär här som hon kallade på ytterligare en barnmorska också, för jag ville inte göra som hon sa åt mig. Jag ville ju inte men nu var det hon som bestämde så jag gjorde det. Och väl där kunde jag inte hålla emot längre utan krystade för kung och fosterland. Den smärtan går inte att beskriva men det var helt otroligt obehagligt. Det spände kan jag väl säga. Barnmorskan sa hela tiden att jag var så himla duktig och så himla stark, och det enda jag tänkte var att så där säger hon säkert till alla. Jag minns att jag tänkte att nu spricker jag och så poff, klockan 02.32, så fick jag en bebis på magen. En slemmig alldeles underbar liten sak. Oj vad han skrek! Vi bara tittade på det lilla livet och efter ett par minuter tyckte vi att det var dags att titta vad det var för en liten en. Snoppen var ett faktum. J hade hela tiden haft rätt och jag hade haft fel.


Ska jag utvärdera så är jag så otroligt nöjd med min förlossning. Allt gick verkligen över förväntan och jag hade aldrig kunnat tro att jag kunde hantera smärta så som jag gjorde. Jag är allra gladast över att vi åkte in så sent som vi gjorde så att jag slapp vara på sjukhuset så länge. Vi kom in klockan tolv och halv tre föddes han. Att det skulle göra så skeetans ont i slutskedet som det gjorde hade jag aldrig kunnat föreställa mig, men det var ju under en relativt kort tid. Jag behövde heller inte sy något efteråt vilket var något jag har varit rädd för under hela graviditeten. Det var en drömförlossning helt enkelt.


Jag fick förresten veta dagen efter att min barnmorska Lena hade ringt in till Södra BB hemifrån på kvällen för att höra om jag hade åkt in än. Då hade jag ännu inte ringt in så Anette svarade nej. Sen kom jag. Lena hade alltså på känn hela tiden att det var på riktigt, men hennes pokeransikte avslöjade inte det. Det är jag jättetacksam för, annars hade jag suttit här hemma hela den dagen, med värkar, och väntat ett resultat. Nu blev Malte nästan en överraskning, 6 dagar före BF.

Av Tant Alexandra - 15 juli 2009 19:03

Nu har det gått några timmar, och här på eftermiddagen var jag helt hundra på att vi skulle behöva åka in igen under kvällen. Värkarna kom väldigt regelbundet på typ tre minuter och de gjorde bara ondare och ondare. Och så plötsligt, när jag satte mig ner och lugnade ner mig framför Unga mödrar, så gick det över. Eller inte helt men värkarna kom inte lika ofta och de var heller inte lika intensiva.


Besvikelse! Nu har vi varit ute och promenerat lite för att kanske sätta igång systemet lite men just nu känns det väldigt lugnt. Ska hela den här dagens smärta inte ge mig något resultat alls??!!

Av Tant Alexandra - 15 juli 2009 14:24

Nu är jag hemkommen från förlossningen efter att ha haft en jättejobbig morgon med förvärkar. Vid fyra vaknade jag av att det krampade i magen med bara några minuters mellanrum men smärtan var uthärdlig. Vid nio gick jag upp för att duscha då jag har hört att det ska lindra lite. Det gjorde det tyvärr inte. En kort stund efter det kände jag hur det rann efter benet och fortsatte att sippra i ett bra tag, så jag ringde till Södra BB som tyckte att vi skulle komma in. Sagt och gjort.


Efter en undersökning var läkarna lite osäkra men bestämde sig för att det ändå inte var en vattenavgång. Värkarna fortsätter dock så de tyckte att vi ska åka hem och vänta in att något ska föräbdras. Antingen klingar det av eller så blir det bara värre. Just nu ligger jag i soffan och har ont ungefär var tredje fjärde minut, men BM sa att jag inte skulle klocka värkarna utan försöka koncentrera mig på annat. Hur lätt är det?!

Av Tant Alexandra - 14 juli 2009 21:03


Så, nu har jag tittat på profylaxDVD:n som min barnmorska rekommenderade, Innan du föder. Hm, jag vet inte jag... Det var inte så att jag satt och andades med i övningarna för det hade känts alldeles för konstigt.


Något positivt ger det säkert, t ex att jag har fått se olika sätt att andas på. Om jag ska vara lite negativ (eller realistisk) så tror jag att jag kommer att skita fullständigt i det där när jag är mitt uppe i det. Andningsteknikerna kan kanske hjälpa lite i början när smärtan inte är lika farlig som i slutet, men sen tror jag att allt det där som har med andningen är som bortblåst. Oh well, nu har jag sett vad det går ut på iaf, så då har jag lärt mig något nytt idag.

Av Tant Alexandra - 12 juli 2009 20:06

Här ska lilla pyret sova. Sängen kanske inte kommer att användas så mycket i början men jag blev ändå så sugen att bädda klart redan nu. Sängen är en vanlig Gulliver från IKEA och den är förvånansvärt stor. Vi blev faktiskt tvungna att möblera om lite smått i sovrummet för att den skulle få plats. Ännu ett argument för J att ta till i hans kamp för att vi ska köpa hus...


Nu: vattenmelon! Och så har jag en lite skål citronjelly i kylen som väntar också.

Presentation


Ofta TV-tittande.
Ibland småkaksbakande.
Alltid bakverkssugen.
28-årig hammarbybo.
Ledig gymnasielärare.
Nybliven mamma till finaste underbara Malte.

Omröstning

Jag insisterade på att få baka en tårta till en lunch hos Lovisa om ett par veckor. Vilken tårta ska jag baka tycker du? Vilken tårta skulle du vilja äta om du fick välja?
 Torta di Verona - en sockerkakstårta med marcarpone, blåbär och amaretto
 Choklad - och hasselnötstårta - mörk chokladkaka med en peanut butter frosting
 Key Lime Pie - inte lika mäktig som cheesecake och med smak av just lime
 Torta della Nonna - italensk ostkaka som serveras med lättvispad grädde
 Chokladmoussetårta - chokladmousse på en chokladbotten
 Cheesecake med vit choklad - cheesecake toppad med färska bär

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2010
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Bloggar jag läser

Länkar

  • Blogglista.se
  • Bloggtoppen.se
  • One Million Blogs . org
  • Top Personligt bloggar

RSS

Translate


Skapa flashcards