Jag har tjatat om att jag minsann ska se Låt den rätte komma in men det har aldrig blivit av. Nu gjorde jag slag i saken. Med detta eviga och outtröttliga regn som inte ens tar en paus, tyckte jag att det inte fanns någon anledning att skjuta på det längre.

Så vad tyckte jag? Mja, det är svårt att säga eftersom jag vet att jag inte kan ge en rättvis åsikt. Boken är ju så fantastisk att jag antar att filmen inte går att göra bättre än så här. Det var en del som man hade valt att inte ta med i filmen som finns i boken, och gör boken till så där fantastisk som den är. Samtidigt förstår jag att man inte kan ta med vissa saker i en film som ska kunna ses av unga tonåringar (jag vet inte vad åldersgränsen är på filmen, men den är ju otäck ibland) och vissa saker måste man ta bort för att undvika att filmen blir alltför lång.

Så vad tyckte jag då? Jo den var ju bra, det var den.

De här sista dagarna på skolan har vi inga elever då de redn har fått ta sommarlov. Arbetstiden ägnas då åt planering inför hösten, institutionsarbete osv. Idag på morgonen hade vi dock en annan punkt på schemat, nämligen film. Vi såg De ofrivilliga av Ruben Östlund. Det var drygt en och en halv timme av rent obehag. Det var en och en halv timme av bland det bästa jag har sett.

Filmen är uppbyggd av fem parallellhandlingar med fem olika personer man får följa. Temat är grupp kontra individ och visar vad vad som händer när vi ställs inför vardagliga dilemman där vi måste välja mellan att stå emot gruppen eller stå utanför. Människan kan vara så grym utan att man medvetet vill vara det, och det skildras så tydligt i filmen.

Helt fantastisk! Har tydligen vunnit en del priser och det är inte alls underligt. Det är en intelligent film som sätter fingret på en del mänskliga fenomen jag kan se speglas i skolan. Jag rekommenderar det varmt. Och jag som annars inte köper så mycket DVD-filmer kommer köpa den här, helt säkert.

Vi hade den på hårddisken och tänkte att vi skulle ägna söndagskvällen åt den här filmen. Komedi med Kevin James lät lovande, dessutom procucerat av Happy Madison, alltså Adam Sandler. När vi såg trailern skrattade vi högt så den verkade ju kul. Och det var den, eller ja, alla de klipp som fanns med i trailern. Roligare än så blev det inte.

Nu ska jag ta en dusch, sen blir det sängen och en bok. Läser Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates just nu. Gillar det hittills.

Ikväll blir det bio. Jag har sett fram emot I love you, man rätt länge nu, eftersom två väldigt roliga skådisar är med i den. Paul Rudd kan man alltid lita på, och så även Jason Segel från How I Met Your Mother.

Om vi hinner springer vi även in på Duka innan filmen, om de fortfarande har öppet. Elin uppmärksammade mig på att den kedjan är uppköpt av Cevera och att de håller på att rea ut en hel del. Jag som fick ett presentkort på en tusenlapp från Coop när jag slutade, måste nu använda den fort som attan. Tyvärr är det ingenting speciellt som vi behöver så köpet blir nästan framtvingat.

Jag har tjatat om boken Låt den rätte komma in ända sedan jag läste den. Sen blev det snack om att den skulle bli film, och då började jag tjata om den. Har jag sett filmen än då? Nej. Det har bara inte blivit av. Den har legat på hårddisken och väntat i flera månader nu, så i helgen ska det bli av. Jag ska se den helt enkelt. Med eller utan J som sällskap.

J har tjatat och tjatat om att jag måste se Slumdog Millionaire då den var så himla bra! Idag gick jag med på att se den då han ändå bara skulle kolla på fotboll. Utlåtande: Nja, den var väl sådär...

Jag tyckte faktiskt inte att den var jättefantastiskt. Jag har ju läst boken som den är baserad på, och detvar en himla skillnad i handlingen, mycket hade ändrats. Tyvärr inte till det bättre. Jag kan inte alls förstå hur den kunde få så många Oscars. Inte alls. Och ett så dåligt filmår var det väl inte, att den här skulle vara bättre än allt annat.

Nu väntar några andra filmer som jag vill se. Först på listan står Milk. Sen blir det The Reader. Sen får vi se.

Jag gillar inte Russell Crowe och har aldrig gjort det. Jag kan inte ens motivera det, det är mer en känsla bara. När jag tittar på film så har jag väldigt svårt att koppla bort skådis från roll så om jag inte gillar skådisen låter jag oftast bli att titta på filmerna. Angelina Jolie är ett exempel. Home wrecker = Alex ointresserad av det mesta hon gör.

Idag skulle vi gå på bio och J ville väldigt gärna se State of Play. Han presenterade handlingen och jag tyckte att den verkade rätt bra. När vi sen satt där i biosalongen och väntade på att reklamen skulle ta slut fick jag veta att det var just Russell Crowe som spelade huvudrollen. Hm, vad skulle jag nu tycka? Jo, jag gillade den stenhårt. Crowe gjorde den bra, och det gjorde Ben Affleck också. Helen Mirren var med på ett hörn också och henne kan jag inte annat än älska.

Den var riktigt spännande från start till slut, och lite smart så där. Jag blev lite avtänd på slutet då en liten twist gjorde mig besviken men oh well, i det stora hela så får den högt betyg. Och som alltid när jag går på bio så tänker jag att det här borde jag göra oftare, Film ska ju ses på bio, så är det ju.

Vi satte oss framför TV:n och bestämde oss för att titta på något lättsamt, en romantisk komedi kanske. Något som man kunde sitta framför och inte tänka. En sån film. Vi satte på Marley & Me med Owen Wilson och Jennifer Aniston. Jag slapp inte alls tänka. Jag tänkte jättemycket och började dessutom storgråta i slutet. Inte vad jag hade väntat mig.

Genom reklamen får man uppfattningen att filmen handlar om ett par som skaffar sig en hund, hunden är tokbusig och ställer till problem. Man skrattar lite och filmen tar slut. Det är fel. Filmen handlar om hur deras liv förändras när de skaffar barn, hur de ger upp sina drömmar och planer för att leva familjeliv, och hunden hänger med under alla år. Hunden blir äldre och rackligare, och ja, man kan ju gissa hur det slutar.

Jag hade förmodligen inte funderat så mycket över det här om det inte vore just för hur våra liv ser ut just nu och att det ligger en liten bebis och gror i magen. Och så kan jag ju inte låta bli att tänka på lilla katten Silje som ju inte är så liten längre utan faktiskt hela sju år, och att någon gång så kommer hon bli gammal. Och då kommer jag sitta där igen, precis som ikväll, och storgråta, för hon har ju varit med så länge, ja, under hela tiden där det har hänt en massa saker i mitt liv. Bla bla bla...

Ja, det kanske är hormoner som spökar, men jag jag blev jätteberörd. Asjobbigt. Jag som inte ville tänka.