Jag fortsatte att testa Voodler även ikväll, denna gång med en fransk film som jag har velat se länge. Entre les murs, eller The Class som den heter på engelska.

Det var en kollega som på ett personalmöte i våras rekommenderade alla lärare att se den och jag har varit sugen på den sedan dess. Den handlar om en fransklärare som under ett läsår undervisar i en klass. Punkt slut. Det låter kanske inte så himla spännande, men det är det. Den var liksom så på pricken.

Jag har visserligen bara jobbat som lärare i ett år, på en enda skola, men jag kunde ändå känna igen mig i så otroligt mycket i den här filmen. Det kunde lika gärna ha varit jag som stod där framme vid tavlan framför den här franska klassen.

Jag vill inte gå in på detalj då jag vet att jag faktiskt har några gamla elever som läser bloggen ibland, och det är bara trevligt ska jag tillägga, men det är inte alltid jättelätt att ha lektion. Sen beror det självklart mycket på vem och hur man själv är som lärare, vilket ämne man har, vilken skola man arbetar på  och absolut vilka elever man har.

Jag ska poängtera att den här filmen alltför mycket visar upp den "negativa" biten med att vara lärare och missar de där guldstunderna som faktiskt förekommer. Jag hade dock gärna önskat att de stunderna kom lite mer frekvent än vad de har gjort. Det som filmen verkligen lyckas fånga är den komplexa roll man verkligen har som lärare, och vilken komplex situation ett lektionstillfälle kan vara och nästan alltid är.

Det var lite skönt att se att "jag är inte ensam". Det är inte bara i mitt klassrum som det kan se ut på ett visst sätt. Det pratas så mycket om att den svenska skolan håller på att gå under och att elever inte lär sig något längre. Och så vidare och så vidare... Lärare måste göra det och det och så vidare och så vidare... Om man aldrig har satt sin fot i ett klassrum sedan man själv satt bakom skolbänken så rekommenderar jag att ta sig en titt på den här filmen. Ojojoj vad statusen på läraryrket skulle få sig ett uppsving. Den är det bästa jag har sett på länge, inget snack.

Ja, alltså jag tänker inte redogöra för dem här på bloggen, det får bli en annan gång. Det är istället titeln på den film som vi valde att se här på kvällen efter att stängt av Gomorra efter typ en halvtimme. Den var inte tillräckligt intressant för att tittas på längre än så.

A Complete History of bla bla bla, lång titel det där, är en dokumentär som handlar om en slacker, Chris, som bestämmer sig för att reda ut varför han alltid blir dumpad av sina flickvänner. Han kontaktar dem för intervjuer och några få ställer upp. Lite tokroligt blir det men mest är det bara konstigt.

När man ser den här filmen får man bestämma sig för att antingen köpa hela grejen, och att Chris verkligen är ett sånt weirdo som han framställer sig själv, eller så väljer man att tro att allt bara går efter manus och att även det kan vara roligt. Själv väljer jag en ståndpunkt som står där någonstans i mitten.

Som åskådare när man ser filmen tycker man inte att de är speciellt konstigt att han alltid blir dumpad. Killen har ju grava psykiska problem. Det är därför jag gärna vill tro att mycket är manus, annars blir han ju alldeles för sorglig. Filmen som helhet är dock rätt kul, kanske för grabbig för min smak, men jag asgarvade ett antal gånger.

Recension av Voddler då: Kanonbra! Trots att filmerna är streamade blir det inga hack som det kan bli på YouTube till exempel, utan allt flyter bara på. Bildkvaliteten är också jättebra, det skulle lika gärna vara en DVD man tittade på. Jag hoppas verkligen att Voddler blir en succé så att filmutbudet kan bli ännu bättre. Nu måste jag bara beta av de filmer som än så länge finns i biblioteket.

Malte har som jag nämnt tidigare sina skrikperioder på kvällarna. De brukar hålla i sig i ett par timmar och då hjälper ingenting annat än att man går och bär på honom, fram och tillbaka i lägenheten, tills han somnar i famnen.

Igår fanns absolut ingenting på TV som intresserade, inte heller på hårddisken. Vi bestämde oss därför för att ha ett Kill Bill-marathon, om man nu kan kalla två filmer för ett marathon. Halva ettan gick jag och bar på lillen, resten av kvällen kunde jag till fullo njuta av Tarantinos grymma filmer.

Jag har sett dem ett flertal gånger nu och jag tröttnar inte på dem. De är ju så jäkla bra! Och Uma Thurman, som jag annars kan tycka är lite torr och tråkig, är så sjukt fantastisk. Visuellt är filmerna oslagbart vackra med alla färger och rörelser. Jag hoppas att jag aldrig tröttnar.

Vi har haft en lyckad filmkväll. Anledningen till det är vårt val av film - Hangover. Askul! Asgarvade ett flertal gånger och det beror inte på att jag är lite småtrött, manusförfattarna förtjänade mina skratt. Jag har i den här filmen också stött på en av filmvärldens skönaste snubbar: Alan.

Den var väl lite, som min pappa Cyprioten skulle uttrycka det, blaha blaha.

Kvällen inleddes med en fika på Wayne's med Elin. Som vanligt ett nöje, tyvärr löste vi inte några problem för någon av oss. Fikasuget blev jag i alla fall av med med hjälp av en fruktsmoothie med passion och en morotskaka. Förvånansvärt saftig så jag blev väldigt nöjd med den. Efter att sockersuget blivit mättat bar det av till bion där vi mötte upp J. Kvällens nöje: Brüno!

Faaabtastic! Skrattade så mycket att linsen i det vänstra ögat vid ett tillfälle hamnade på sniskan. Att det går att knöka in så mycket låg humor på knappt en och en halv timme är starkt jobbat.

Måste se om Borat, har nästan glömt hur rolig den är. Ibland måste man tillåta sig själv att njuta av av sånt här.

Jag brukar väldigt sällan sätta mig framför en film på en vardagskväll då jag vet att jag inte kommer att se den ända till eftertexterna. Ikväll såg jag dock att TV3 skulle visa 40 Year Old Virgin och eftersom jag troligtvis var den enda som inte hade sett den tidigare så bestämde jag mig för att det var dags.

Jag hade förväntat mig att den skulle vara mycket roligare än den var, men jag lyckades i alla fall hålla mig vaken. Ett par gånger tänkte jag dock att jag skulle kasta in handduken och bortsa tänderna. Det beror nog inte så mycket på kvaliteten på filmen utan snarare bara på att jag är en trött typ. Nu blir det sängen i alla fall, och nu kan jag sova lugnt när jag äntligen har sett den här filmen som alla andra redan har sett.

Det blev ännu en film idag. Den senaste tiden har jag varit alldeles för rastlös för att kunna sitta still i två timmar för att se en hel film, men idag har jag klarat av att tom dubbla det. Beror förmodligen på vädret.

Ikväll blev det The Reader med Kate Winslet. Jag läste boken i höstas och tyckte mycket om den. Själva twisten, att kvinnan boken handlar om är en av de som står inför rätta i Nürnbergrättegången, var det som gjorde hela storyn. När sen filmen skulle promotas blev jag väldigt förvånad över att man redan i trailern avslöjade vem kvinnan var. Min första tanke var därför att filmen inte skulle motsvara det som var bra i boken.

Jag hade fel. Filmen var verkligen jättebra. Lite seg till en början, men när man väl kom till rättegångsscenerna blev det genast kanon. Winslet var som alltid helt fenomenal och förtjänade nog sin Oscar. Det är kul med bra film.