Under eftermiddagen mulnade det på rätt ordentligt och det hela kulminerade i ett redigt regn med inslag av hagel! Vi fick snällt sätta oss inomhus och sysselsätta oss med annat. Jag återgick till den bok som jag läst de senaste dagarna, nämligen Den försvunne prinsen av Deborah Cadbury. För flera år sedan läste jag Axel von Fersen av Herman Lindkvist. Den skulle vara en sorts biografi, ja i den mån Lindkvist kan skriva biografier... anyway, den handlade om Axel von Fersens förmodade kärlekshistorier med Marie Antoinette. Jag blev därför nyfiken på att läsa Den försvunne prinsen då den nästan var en slags uppföljare av "biografin".

Den handlar om Ludvig XVII, sonen till Ludvig XVI och Marie Antoinette. Efter att hans föräldrar avrättats togs han om hand på ett ohyggligt sätt och dog sen av vanvård, bara tio år gammal. Rykten följde som sade att han aldrig dog utan att han lyckades fly. Flera män trädde fram och menade att de var den riktiga arvtagaren och tronföljaren, men gåtan löstes aldrig. Förrän bara några få år sedan då man med hjälp av DNA kunde ta reda på sanningen.

Boken var ett perfekt semsternöje att lägga lite tid på. Visst ska man vara lite källkritisk men jag köpte väl hela paketet skulle man kunna säga och det såg ut som att det låg ett gediget arbete bakom boken. Helt ok. Nu vidare till nästa.

Läste precis klart Skumtimmen av Johan Theorin som jag fick tack vare kedjeboksäventyret. Överraskande bra och spännande. Varje kapitel avslutas väldigt spännande så då måste man ju fortsätta. Har därför undvikit att läsa den sent på kvällen för det blir så sent då... Varje gång jag läser en deckare så förvånas jag över att jag gillar det. Jag kanske borde läsa fler helt enkelt.

Nu: Sagan om Konungens återkomst på DVD. Extended version så klart.

Det är sånt här jag blir glad av. Jag kommer hem efter en riktigt bra och produktiv dag på jobbet, och möts av en sån där posthög på hallgolvet som man gillar. En sån utan räkningar men fullt med annat. Idag låg tidningarna SOLO och Café och väntade. Man skulle kunna tro att SOLO är min och Café Js, och det stämmer visserligen, men min tidning ögnas mest igenom och hamnar i pappersinsamlingen, medan jag verkligen djupläser allt i Café. Gillar verkligen den tidningen. Varför finns det ingen motsvarigehet bland damtidningarna? Jag behöver liksom inga fler sminktips eller tester av mjukgörande krämer...

Ännu en överraskning låg och gömde sig bland tidningarna. Ännu en pocketbok! Tjoho! Jag misstänker att även denna kommer från en av Maries kompisar. Hon har verkligen skött sig den tjejen. Även den här titeln blev jag riktigt glad över då jag många gånger har tänkt att jag ska läsa El Choco då det är en av få böcker några av mina elever har läst. Kul! En bra tisdagkväll helt enkelt!

För några veckor sedan fick jag brev på posten av min norrländska vän Lina. Det var ett kejebrev som man skulle skicka vidare till sex kompisar. Man skulle dessutom skicka en läst pocketbok till en person som stod högst i en lista. Är vanligtvis inte så intresserad av kedjebrev, men det fanns ju en god tanke med detta. Att skicka pocketböcker, och att dessutom så småningom få, det tyckte jag var ett kreativt kedjebrev. Om alla hoppade på tåget skulle jag få 36 böcker till slut! Sagt och gjort, jag skickade iväg en bok och sex brev till några vänner som jag tror läser böcker till vardags.

Veckorna gick, jag fick inga böcker. Jag tappade hoppet. Besviken på mina vänner fick jag lunka vidare i min trista vardag. Allt blev grått och stegen tyngre. Inga böcker i sikte. Men så igår damp det ner en bok i brevlådan. Den kom från en vänlig själ vid namn Anna i Solna. Vem av mina vänner som har skickat brevet till henne vet jag inte, men jag har iaf en vän som har uppfyllt min önskan. Därför ska jag ikväll sätta mig och läsa min gåva, Johan Theorins Skumtimmen. Tack Anna.

Det blev alltså P O Enquist som vann Augustpriset i år. Jag gillar honom, men jag har inte alltid gjort det. När jag läste litteraturvetenskap för en kanske fyra år sedan stod Kapten Nemos bibliotek på obligatoriska litteraturlistan, och jäklar vad jag fick traggla. Jag läste den på sommarlovet och den var så svååår. Jag förstod ingenting. Jag var visserligen yngre än idag, men jag vet inte att om jag skulle fatta så mycket mer ändå. Jag minns att min grupp satt och ojade sig över att den var så tung.

I ett samtal om författare på min praktikskola nämnde sen min handledare att hon fullkomligen ääälskade Enquist, och att Livläkarens besök var sååå bra. Jag kunde inte annat än läsa den och älska den jag med. Den var fantastisk, tips från mig. Lewis resa som jag har skrivit om tidigare var väl sådär. Men jag gillar fortfarande årets Augustvinnare. Det är bara att läsa på. Snart kommer ju jullovet...

Läste ut Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Blev rekommenderad den av en kollega som bara öste lovord, menade att det var en av de bästa inom feministisk teori. Det må vara sant men jag gillade den ändå inte. Den handlar om Valerie Solanas som sköt Andy Warhol 1968. Jag har sett en spelfilm om henne för länge länge sedan, och hon var verkligen en intressant karaktär. Därför tänkte jag att boken skulle vara intressant att läsa. Men nej, inget för mig.

Började förresten på Daniel Sjölins Världens sista roman också men jag lade ner projektet efter hundra sidor. Lite väl pretto för min smak.

Jag hade hört en hel del bra, men nä, den var rätt trist. Intressant historia, och jag hade hoppats på P O Enquist eftersom har brukar lyckas, men den föll platt för mig. Därmed inte sagt att Enquist inte lyckades, utan det var snarare så att jag kände det som att jag inte riktigt fattade. Att historien ville berätta något som jag inte uppfattade.

På bussen hem efter jobbet började jag läsa Världens sista roman av Daniel Sjölin, men jag tror inte att jag kommer att avsluta den.

Horace Engdahl är tydligen i blåsväder. Med anledning av att årets nobelpristagare i litteratur tillkännages nästa vecka ställde Horace Engdahl upp i en intervju. Där uttalar han sig en aningens kontroversiellt och sånt är ju skoj!

"Självklart finns det stark litteratur i alla större kulturer men man kan inte komma bort ifrån det faktum att Europa fortfarande är det ledande litterära centrumet i världen – inte USA."

Jag själv har ingen aning om han har rätt i det han säger eller inte, men jag kan ju inte förneka att det är väldigt roligt! Det är otroligt kaxigt, om inte annat, av en litteratursnobb som förmodligen inte så ofta bläddrar i Läckberg och Rudberg. Go Horace, go! You entertain me!