Jag läste ut en bok häromdagen. Om Gud av Jonas Gardell. Den tog ett tag att läsa trots att den inte var så lång. Jag vet inte om det beror på att den behandlar ett ämne som kräver en del tankeverksamhet, eller om det beror på att jag stundtals tyckte att det var så tråkig att jag fick lägga ifrån mig den ett par dagar. Jag vet ärligt talat inte.

I boken går Gardell i stort sett igenom Gamla Testamentet bok för bok där han redogör för sina tankar. Han skriver alltså om Gud, och att den bild av Honom som finns i Bibeln kommer från ett flertal gamla stamgudar från mellanöstern. Ihopslagna till en är det inte så konstigt att mycket av det som står i Bibeln är motsägelsefullt. Det hela är mycket intressant och heller inga nyheter för mig som har läst några poäng religionskunskap på Universitetet. Inga nyheter för den som är lite intresserad över huvud taget. Först var jag dock lite kluven till det han skrev då jag hela tiden tolkade det som att Gardell, som är kristen, kritiserade den judiska tron och förringade allt som stod skrivet om Gud i Gamla Testamentet. Det tog ett bra tag innan jag fick grepp om vad det var han ville komma till.

Han inleder boken med ett stycke där han skriver om hur han växte upp i ett kristet hem och med en mamma som hela tiden sa att Gud alltid skulle älska honom och aldrig vika från hans sida. När han sen växte upp träffade han på andra kristna människor som inte alls hade samma uppfattning om Gud som han hade. Gardell berättar om männsikor som har ställt sig i vägen för honom när han skulle in i kyrkan och motta nattvarden, och hur de skrikit åt honom att "Gud hatar och förbannar dig". Det rimmade illa med att Gud älskar alla sina barn, som han hade fått lära sig.

Han menar sen i sin bok att man inte kan läsa texter som är skriven för tusentals år sedan, med hundratals års mellanrum,  och tolka den bokstavligt, utan att vi måste tolka mer kritiskt, och att Gud tål det.

"Antingen kan vi drömma om hämnd och upprättelse då vi skall få ge igen, eller också kan vi studera Guds ord, hans heliga lag, lära känna GUd i vårt inre, söka en Gud som inte lovar yttre framgång men inre frid, inte världslig makt men andlig storhet. Människan måste själv välja vilken Gud hon åkallar, vad hon söker och förväntar sig av Gud. Det ansvaret ligger på människan." s 276

Han har nyligen givit ut en slags uppföljare, Om Jesus, där han går igenom fortsättningen av Bibeln, alltså det Nya Testamentet. Jag får lov att läsa den också. Den kan nog bli rätt kul att läsa då jag tycker att Jesusbilden är mer intressant än Gudsbilden.

Kommer ni ihåg när ni var små och hade en massa barnböcker hemma? Och hur bra de var? Då menar jag inte Bert- och Suneböckerna utan de där klassiska som man läste ännu tidigare, när man var liten. Vi ska prata om Elsa Beskow imorgon i svenskan, så jag började surfa runt lite för att hitta info om henne. Det var som en walk down memory lane.

Jag har fortfarande kvar de där böckerna som jag tyckte extra mycket om. De där som jag förstod även då att de här ska man spara för de var speciella. Ni minns väl Hattstugan? Och Tomtebobarnen? Och Solägget? De står i min bokhylla hemma. När jag kommer hem ska jag läsa dem. Vad handlade de om egentligen?

När vi var hos Js pappa för ett par veckor sen så tipsade han om en bok han hade läst. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón. När jag hade läst den sista sidan idag så visste jag inte riktigt vad jag tyckte om den. Jag var sådär jättekluven. Jag vet fortfarande inte om jag tyckte att det var jättebra eller bara helt okej.

Den handlar om pojken Daniel vars pappa är bokhandlare i Barcelona. Daniel får i uppdrag av sin pappa att välja ut en bok och vårda den ömt. Han väljer då Vindens skugga skriven av författaren Julián Carax. Han blir helt hänförd av boken och jätteintresserad av att läsa mer av samma författare. Han inser att det inte blir så lätt då det är någon som försöker utplåna alla spår av Carax genom att bränna hela hans katalog. Det hela utvecklar sig nästan till entyp av kriminalhistoria.

Självklart blir det även en hel del kärlekshistorier och det är nog dessa som får mig att tveka till denhär historien. De är beskrivna så fånigt, så passionerat och dramatiskt. Det kanske bara är så man beskriver kärleksrelationer i Spanien, jag vet inte.

Det var trevlig läsning iaf, och jag kan tänka mig att det skulle bli en rätt bra film. Det blir det säkert till slut.

Jag har tidigare skrivit om att jag inte gillar inbundna böcker då de är så tunga och otympliga. Pocket är min grej, gärna slitna i kanterna. Jag har också skrivit om att jag lider av detta då jag ofta får vänta väldigt länge på att kunns läsa en bok då jag måste vänta på pocketreleasen. Jag har även skrivit om att jag väntar ivrigt på Människohamn av John Ajvide Lindqvist.

Nu står ett releasedatum äntligen på Pocketshops hemsida. I juni kommer den äntligen. Jag såg också att de har höjt priserna på böcker. En vanlig kostar mellan 69:- och 74:-. Det får bli adlibris helt enkelt.

Jag har läst ut en bok idag. Dödergök av Katarina Wennstam. Den kom ut för ett bra tag sedan nu, och jag har ivrigt väntat på att den ska komma ut i pocket så att jag ska kunna läsa den. När en kollega gick omkring med den i famnen för ett par veckor sedan så nämnde jag att jag ville läsa den, så hon tryckte den i händerna på mig och sa varsågod. Jag kan nämna att den har varit jobbig att läsa just för att den är inbunden. En sån kan man ju inte läsa på bussen, det blir ju alldeles för tungt att släpa runt på!

Wennstam är en gammal journalist på SVT och har skrivit två reportageböcker som handlar om hur fokus hamnar på helt fel saker i våldtäktsutredningar; Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Efter dessa böcker så gav hon sig in i skönlitteraturen, eller spänningsromaner som de kallas, och skrev Smuts. Och så kom då den fristående uppföljaren Dödergök.

Även den här handlar om orättvisor, mansvåld och andra hemskheter. I två parallellhistorier får man följa dels en brottsutredning där det verkar som att det är ett hedersmord, och dels en journalist som börjar gräva i en polismans våld och mord på sin fru. Spännande grejer. Just kvinnomisshandlande poliser är intressant eftersom det tydligen är det vanligaste "fritidsbrottet" bland poliser, men det är inget Polisförbundet vill prata högt om...

Det jag gillar med Wennstams böcker är just att ämnena är aktuella, intressanta, oerhört viktiga och nedtystade i media. Tyvärr är det så att Wennstam inte är sylvass som författare. Att skriva reportageböcker är en sak, men att skriva skönlitteratur kräver en del andra egenskaper som hon egentligen inte besitter. Om man söker historier för att finna underhållning och en del tankeställare så funkar de här böckerna utmärkt. Om man däremot är lite av en litteratursnobb (och jag är långt ifrån en sådan) så gillar man inte det här. Jag gillar det. Men Smuts var bättre!

Jag ska snart gå och lägga mig. Är inte så trött men det finns inget på TV som lockar, så då kan jag lika gärna lägga mig och börja på en ny bok. Igår läste jag nämligen ut Handbok för gravida av Vicky Iovine. Det får bli den sista gravidboken för min del nu tror jag då det känns som att alla de här böckerna är likadana. Den här var helt ok, men eftersom jag har läst annat så sticker den inte riktigt ut. Min absoluta favorit av de böcker jag har läst är utan tvekan Från A till Bebis av Ann Söderlund och Hanna Widell. Stina lånade ut den till mig och jag tyckte så mycket om den att jag köpte ett ex till mig själv bara för att jag ville ha den själv.

Ikväll börjar jag på Dödergök av Katarina Wennstam.

När vi åkte in i lördags hade jag inte en tanke på att jag skulle bli inlagd på sjukhuset så jag hade ingenting med mig. Jag hade nog ändå inte brytt mig just då när jag tänker efter.

När jag hade slutat spy, och yrseln bara slog till när jag rörde mig, började jag bli lite uttråkad och kom på att jag faktiskt hade en bok i väskan. När jag var hos Carro förra veckan lånade hon ut Så överlever du ditt första år som mamma av Vicki Iovine till mig. Jag hade egentligen tänkt att vänta med att läsa den till lite senare, men i brist på annat satte jag igång. Askul läsning! Nu längtar jag efter juli nästan mer än tidigare! Samma författare har tydligen skrivit Handbok för gravida också, och om den är lika rolig så läser jag den gärna.

Efter att ha plöjt den bad jag J att ta med en bok hemifrån som jag hade bröjat på. Det var Js farmor som hade lånat ut Vem vill bli miljardär? av Vikas Swarup till mig. Det är den boken som filmen Slumdog millionaire är baserad på och eftersom jag inte ännu har sett den tänkte jag att jag kunde läsa den för att sedan jämföra.

Själva ramberättelsen är ju rätt påhittig, att man får lära känna huvudkaraktären genom att han är med i ett frågesportsprogram vilket varvas med återblickar från hans liv. Underhållande läsning, men upplösningen var lite fånig. Eller det var snarare twisten som jag irriterade mig på. J försäkrade mig dock att den twisten var borttagen från filmen och det verkar ju lovande. Jag få väl se om jag tycker att den är värd åtta Oscar. Jag tvivlar faktiskt.

Efter denna bok började jag på New York trilogin av Paul Auster men vi får se när jag hinner läsa ut den. Det är så mycket lättare att plöja när man ligger i en sjukhussäng och inget annat lockar. Eller jo, en massa annat lockar, men man är ju fast där liksom.

När jag var på Cypern hann jag med att läsa lite. Exempelvis hann jag läsa ut El Choco av Markus Lutteman. Det var en av de två böcker jag fick i bokkedjebrevet.

Den handlar om en svensk man, Jonas Andersson,  som beslutar sig för att vid ett tillfälle smuggla hem knark från Bolivia. Detta för att kunna betala av sina skulder. Han åker fast på flygplatsen och transporteras till ett fängelse i La Paz vid namn San Pedro. Boken skildrar sedan hans liv på fängelset, och hur det inte på något sätt är likt en fängelsevistelse i Sverige. Man måste t ex betala pengar för en cell och för maten. Alla knarkar och lever om och allt handlar om hur han ska kunna överleva till en eventuell frigivning. I sin cell bor han med sin fru, en kvinna han träffat precis innan han åkte fast. De får två barn tillsammans under hans tid i fängelset.

Jaha, den var väl helt okej den här, intressant att läsa om själva fängelset och systemet där. Det jag dock inte kunde sluta störa mig på var hur den här Jonas porträtteras. Han skildras som person som är så där genomsnäll att man bara vill ruska om honom. Lite så där dum/snäll/naiv som råkade hamna i den här soppan. Han har den högsta moralen på hela fängelset och hans medfångar får väldigt snart respekt för den långe reslige blonde svensken eftersom han är så reko. Äh, snälla, hans person är inte så lite redigerad i den här storyn. Men det är ju klart, det är ju hans historia. Funkar som semesterlitteratur, tyvärr inget annat.