Jag kanske är lite kräsen just nu för det känns som jag är missnöjd med mycket jag läser för tillfället. Idag läste jag ut Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. Anledningen till att jag läste just den är att jag vet att många av mina elever väljer att läsa den när de måste välja, så jag var nyfiken på vad det var för en egentligen.

Tja, jag förstår precis varför mina elever uppskattar den men jag själv gör det inte. Den var liksom alldeles för platt i innehållet. Hela boken är en redogörelse för det de kallar maffia, exempelvis Hells Angels och Bandidos. Författarna går igenom frontfigurerna, framväxt osv och det är ju väldigt lättillgängligt för de flesta. Det är bara att läsa på.

Det jag saknar är en djupare analys. Vad är det som driver de här grupperna? Deras svar verkar bara vara att de medlemmarna söker en gemenskap. Ok, inget annat alltså? De säger själva att de har några frågor som de söker svar på. Vilka är drivkrafterna? Varför är det så viktigt att ingå i ett gäng? Vilka är ledarnas mål?

Ok, men jag hade gärna sett ett samhällsperspektiv på det hela. Det nämns kort ibland att polisen inte har givits resurser för att kunna motarbeta de här grupperna och att de ofta inte heller har tagit gängen på allvar. Det tycker jag är intressant och de hade gärna fått skriva mer om det. Boken är bara en redogörelse, ingen analys eller reflektion. Synd, det hade kunnat bli bra.

Jag har lyckats hinna klämma ännu en bok här i tristessen. Denna gång blev det Illusionen om Gud av Richard Dawkins. Det var min storasyster som tipsade mig om den då hon tänkte att det skulle intressera mig, religionslärare som jag är och allt. Dawkins är en av världens mest kända och ihärdiga ateister och med den här boken klargör han väldigt tidigt att hans syfte med den är att omvända så många som möjligt till ateister då han anser att religion egentligen bara ställer till med elände i världen.

Jag själv är inte ateist utan lutar nog mer åt att vara en agnostiker. För de som inte riktigt har koll på skillnaden kan man väl säga att en ateist helt och hållet förnekar existensen av en gud eller någon högre makt. En agnostiker menar istället att man inte kan veta om det finns en högre makt eller inte. Ateister kan ofta tycka att det är den fega vägen att gå, att stå någonstans där mitt i, men jag menar att det faktsikt kan finnas en liten liten möjlighet att det finns en högre makt, trots att det mesta tyder på att det nog inte gör det.

Den här boken var intressant på så vis att Dawkins redogör för en massa bevis för att en gud inte kan finnas. Han själv är biolog så han drar upp punkt efter punkt där naturvetenskapen kullkastar alla "bevis" för att en gud existerar. Den här delen av boken tycker jag är väldigt intressant att läsa, och för mig som är uppvuxen i en familj som inte är troende och i ett land där man i skolan lär ut Darwins teorier, så är det han säger inte så svårt att köpa. När han sen går in på heliga skrifter osv, och pekar på passage efter passage där det som står är väldigt motsägelsefullt tappar jag dock intresset. Eftersom jag inte är troende har jag inte läst Bibeln jätteingående, men som religionslärare har jag förmodligen läst mer än de flesta. Därför kommer det han säger inte som en överraskning. Däremot tycker jag inte att hans argument då håller eftersom han då bara kan bevisa för de bokstavstroende att Gud inte existerar. De allra flesta menar ju ändå att det finns ett oändligt tolkningsutrymme i Bibeln och att man ska läsa mellan raderna.

Det var en intressant bok iaf, trots att jag hoppade över en hel del mot slutet. Jag vet inte hur många exempelvis här i Sverige han kan omvända till fullgoda ateister. Vi svenskar är ju lite mesiga och vill nog helst hålla en dörr öppen utifall, för i alla undersökningar svarar vi att vi inte tror på Gud. Vi nöjer oss dock inte bara med det utan de allra flesta av oss svarar också att vi tror på NÅGOT. Vad det nu är är nog högst personligt och olika för oss alla, för så är det ju med religion.

Jag älskar den här känslan jag får när jag hittar en bok som jag verkligen tycker om! Det finns faktiskt inte mycket som slår en riktigt bra bok, och det säger jag inte bara för att jag är svensklärare.

Alstret som får mig att känna så här den här gången är Människohamn av min favorit Johan Ajvide Lindkvist. Äntligen har jag läst den, och det gick snabbt kan jag säga. Jag bara slukade den här obehagliga berättelsen som utspelas i Stockholms skärgård. Även den här boken har övernaturliga inslag, och det kan avskräcka en del läsare som tycker att sånt är fånigt, men det är ju inte de övernaturliga elementen som är så bra, utan det är ju historien, hur han lägger upp det så att spänningen eskalerar. Hans karaktärsbeskrivningar är precis sådär lagom, och karaktärerna är ofta lite halvkonstiga.

Jag blev fullkomligt kär i John Ajvide Lindkvist när jag läste hans genombrottsroman Låt den rätte komma in. Det var under en Kreta-resa sommaren 2006 och jag kunde inte lägga den ifrån mig. Väl hemma i Sverige igen tog jag mig till närmsta Pocket Shop och köpte hans andra roman Hanteringen av odöda. Den var bra, och minst lika weird och obehaglig, men jag blev inte lika förtjust som i hans första. Människohamn klår inte riktigt hans vampyrhistoria men det är inte långt ifrån. Ett tips är att ta en titt på hans novellsamling också; Pappersväggar. Det finns några guldkorn där i.

Nu är det bara att vänta på hans nästa roman då. Hoppas innerligt att det inte dröjer alltför länge.

Den här sommarläsningen jag sagt att jag ska ta tag i har verkligen varit ett nöje. Igår läste jag ut Blonde av Joyce Carol Oates. Den nätta tegelstenen på 860 sidor har jag ägnat mig åt de senaste två veckorna. Oates poängterar i förordet att det här är en fiktiv biografi av Marilyn Monroes liv, men det är klart att man hela tiden sitter och undrar över vad som skulle kunna vara helt sant.

Det Oates blivit så hyllad för i den här boken är att hon målar upp ett porträtt som är väldigt mänskligt, till skillnad från vad man brukar läsa om den blonda sexsymbolen, och jag kan inte annat än hålla med. Man får följa henne från de allra första åren i hennes liv, med en psyksjuk mamma som inte kan ta hand om sin dotter, till slutet när hon dör väldigt ung.

Boken är inte helt lätt och man behöver nog vara en van läsare för att hänga med i svängarna. För det första är den ju lång, väldigt lång, så den kräver sitt engagemang från läsaren. Sen är det en hel del perspektivbyten som man får vara uppmärksam på. Jag kan också nu i efterhand ångra at jag inte hade så mycket förkunskaper gällande hennes liv, för då hade jag kunnat koppla bok mer till verkliga händelser. Detta har jag googlat mig till nu efteråt.

Man fastnar dock i storyn väldigt fort, och sympatiserar med den här personen med så många karaktärer i ett. Ibland är hon Norma Jean, ibland Marilyn och ibland är hon en karaktär i en av sina filmer. Rekommenderas.

Jag började läsa Revolutionary Road av Richard Yates men jag tänker inte slutföra. Det är inte en lång bok, bara 330 sidor, men jag tycker att 170 räcker gott och väl. Dialogerna är det som har fått mig att läsa så långt som jag har gjort, men till slut tappade jag intresset även för dem.

Jag ska däremot se filmen trots att jag avfärdar boken. Bara för att se vad det är jag saknar i boken som istället syns i filmen. Någonting måste det ju vara eftersom filmen blev så hyllad. Det blev iofs boken också när den kom, men men.

Åh vad det är trevligt att läsa böcker! Alla säger att man blir så busy när man får barn men om det är något jag ska göra mer som föräldraledig än tidigare, så är det att läsa!

Jag läste ut Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates igår, och den var verkligen ett nöje att plöja sig igenom. Den började lite segt om en familj, flyktingar från Tyskland, som startar nytt liv i USA. Fokus är hela tiden på dottern Rebecca som lever ett kuvat liv med en pappa som är missnöjd med sitt nya liv i Amerikat.

Det är bara början på det liv som vi sen får följa. Jag tyckte verkligen om den här, och det var kul att äntligen få läsa något av Oates, som bara sprutar ur sig böcker. Jag ska bryta av med en annan bok nu, sen får det bli Blonde som står och väntar i bokhyllan. Den säger alla Oatesfans är helt fantastisk så då förväntar jag mig inget annat.

Regnet öste ner, och vi bestämde oss för att inte stå ute och få lunginflammation. Vi gick istället in i Allhuset och hängde utanför Akademibokhandeln. Grejen är ju den att det är helt omöjligt att stå utanför en bokhandel utan att gå in i den. Och går man in i den är det helt omöjligt att inte handla med sig några godbitar.

Hur många böcker har jag inte redan som ligger på hög och väntar på att bli lästa? Hur många som helst! Jag behöver inte fler! Ändå kan jag inte låta bli. Idag blev det ett par titlar som jag ska försöka hinna klämma innan juni är över. Det är målsättningen.

Det shoppades ännu en sak idag. Människohamn av John Ajvide Lindqvist! Som jag har väntat. Men jag har faktiskt tänkt vänta lite till, och spara den tills vi åker upp till stugan i Hälsingland i juni. Vi ska väl stanna i någon vecka, med avbrott för bröllopet i Sollefteå då förstås, så jag ska samla ihop en liten pockethög med glädje och omsorg. Och så ska jag ligga där i hammocken hela dagarna och bara läsa. Supermysigt blir det!