Klockan är halv åtta och Malte somnade precis efter ett vakenmarathon som varade länge länge. Nu är frågan: vilken tid kommer han att vakna imorgon? Hittills unde semestern har han somnat klockan nio och vaknat halv sju.

Betyder det här att jag måste kliva upp klockan fem då?

Vi fick sovmorgon imorse. Malte vaknade i vanlig ordning vid halv sju men efter att han hade legat och sparkat både mig och J i ryggen i en halvtimme lyckades jag söva om honom och fick faktiskt sova ända till halv nio. Halleluja moment på det.

Efter att ha plockat i oss lite frukost packade vi in oss själva i bilen och begav oss inte så långt härifrån, till grannbyn Dherinia, där man hamnar så nära ockuperade Famagusta man kan komma utan att bli ihjälskjuten av en turkisk soldat. Vi åkte till Famagustas kulturcenter där man efter att ha klättrat upp för ett antal trappor, få en ordentlig utsikt över min pappas hemstad. Pappa lånade ett par kikare i receptionen så vi fick oss en bra titt på de övergivna hotellen utefter strandremsan.

Här tar det stopp. I det lilla vita båset på höger sida sitter en grekcypriotisk soldat, lite längre in har FN en utpost och längst bort på ockuperad mark sitter en turkisk soldat och tycker att han har något där att göra. Konstigt tänk tycker jag.

Visst ser det konstigt ut? En stad inom räckhåll men ändå inte. Där är min pappa uppvuxen, sen blev han utslängd. Helt overkligt.

Efter detta åkte vi västerut utefter ockupationslinjen. Det ser helt overkligt ut att med jämna mellanrum se turkiska utsiktsposter där det sitter soldater som kontrollerar att människor inte ska korsa deras egenthändigt ihopsnickrade landsgräns. Efter att ha passerat ett antal utposter hamnade vi vid en kyrka som mamma alltid har beundrat på håll, men som hon aldrig harhittat vägen till. Pappa fixade biffen och skjutsade oss fram till den gamla lilla pluttkyrkan.

Jag bjuder på en bild av J. kan ni hitta honom?     

Vi letade ordentligt efter en liten skylt som kunde informera oss om hur gammal den gamla kyrkan kunde tänkas vara, men en sådan hittade vi inte. Mamma, som har ganska bra koll på cypriotisk historia trots sin helsvenska bakgrund, gissade dock att den är från Rickard Lejonhjärtas tid. Han har faktiskt bott och varit kung på den här lilla ön i tolv år. Han gifte sig till och med här.

På eftermiddagen har vi haft apelsinfest på uteplatsen. Jeeeklars vad gott det är med apelsiner när det är säsong för dem. Till middag hade både jag och J som önskemål att återigen äta gyros (vi gillar det) men då det av någon anledning är helgdag idag så är allting stängt, till och med take-away-ställena. Vi fick nöja oss med pasta med sås men det var gott det med. Men gyros hade jag gärna plockat i mig...

Malte är för övrigt drömbarnet. 21.05 somnade han efter tio minuters nattning. Jag börjar känna mig bortskämd! Vi har verkligen fått världens gladaste och mest harmoniska unge! Det har jag fått bekräftat av många iområdet som fort charmades av vår lilla MaltePalte.

Hallå där alla ni! Jag hoppas att ni hade ett härligt nyårsfirande. Det hade vi, om än ett lugnare än vanligt. Vi satt alla och bara väntade på att klockan skulle slå 2010 så att vi alla skulle få krypa i säng efter en lång dag.

Vår nyårsafton kunde inte ha haft ett bättre väder. Himlen var verkligen helt klarblå och jag är övertygad om att termometern visade minst 20 grader. Varmt och skönt var det i alla fall. Dagen tillbringades mest sittandes då de flesta av förberedelserna för kvällen redan var gjorda. Dagens aktivitet var för pappa att tillsammans med grannen Nick åka iväg och hämta sand till sandlådan så att Adam skulle ha något att göra.

Vi åt risgrynsgröt och bara hängde i väntan på att kvällen skulle börja. Då gästerna (Birgit och Kenny som bor här under vinterhalvåret) kom över stod lite cypriotiska tilltugg på menyn medan pappa stod vid grillen. Till varmrätt fick vi sen en riktigt mustig risotto med trattkantarell från Ljussjön och sheftalies, en sorts cypriotisk köttbulle. Jag går inte in på vad den innehåller för det låter inte gott, men det är det verkligen. Til efterrätt blev det mammas tiramisu som var höjdpunkten på hela måltiden. Så sjukt god! Receptet tar jag självklart med mig hem, ni som undrar.

Någonstans där under middagen blev det dags för Malte att gå och lägga sig och som för att runda av det nya året, ammade jag honom i fem minuter sen lade jag ner honom i hans säng. Och där somnade han! Tack Malte för att jag fick fira kvällen utan gosiga dig i famnen!

Efter middag och efterrätt började så väntan på tolvslaget. Vi var alla trötta men lyckades ändå hålla oss vakna till mållinjen. Inne "på byn" firades det nya året in med fyrverkerier och kalas, men här ute i vårt område var det verkligen dödstyst. Engelsmännen verkar inte tycka att nyår är något att fira in alls, för det var bara hos oss som det var tänt. Det var lite halvkyligt men en slurk champagne rådde snabbt bot på det. Jag behövde åtminstone inte ha mössa, vantar och täckjacka på mig och fortfarande stå och huttra som i vanliga fall på nyår...

Alla bitar måste vara precis lika stora för rättvisans skull. Att dela upp den i elva bitar är då inte helt lätt så vi förberedde med att mäta upp och markera kakan i god tid innan klockan slog tolv. 8 cm kaka blev det för var och en i år. 

Ceremonin är alltid lika mysig. Och spännande!

När klockan slagit tolv var det dags att skära upp vasilopitan. Det är en kaka som man skär upp i så många bitar som personer är närvarande plus en bit för huset. Bitarna delas sen ut i åldersordning med den första biten till den äldsta personen i sällskapet, i det här fallet Kenny, och den sista biten till huset. I kakan finns ett mynt nedsläppt innan gräddning och den som får myntet väntas få ha ett lyckligt år framför sig.

Barnet i mig hoppades in i det sista att myntet skule finnas i just min bit men jag fick finna mig i att det inte var min tur den här gången. När de allra flesta av oss hade fått sina bitar och det bara var Malte, Hannes och huset kvar som skulle få en bit, kände mamma att kniven hamnade precis på myntet. Det satt precis på mitten med ena halvan i Maltes bit och den andra halvan i Hannes. De får dela på lyckan i år.

Morgonen var seg, trots att vi i stort sett hade gått och lagt oss bara en kort stund efter att kakutdelningen avslutats, och av någon anledning kändes nyårsdagen precis så tung som den brukar göra. Det spelar tydligen ingen roll och man är på en hejdundrande fest eller om man är på en stillsam tillställning, dagen efter är den samma.

Vi har suttit ute hela dagen och bara suttit. Nick och pappa gick iväg en stund och kom tillbaka med en hela påse full med pallade apelsiner. Jättesöta och så himla goda. Mamma och jag gick iväg en stund också för att titta på den obscena snoppagaven som växer intill vägen på väg till mataffären. Man rodnar nästan när man ser den.

Efter en kväll av mys och lek i soffan är det dags att gå och lägga sig. Man blir trött av att vara på semester. Duktiga Malte gick och lade sig vid niotiden, precis som vanligt vid det här laget och jag hoppas verkligen att de här fantastiska vanorna som han har lagt sig till med här nere på Cypern håller i sig även i Hammarbyhöjden.