En helt vanlig dag som har lunkat fram i mysig takt. Vi vaknade runt nio och klev upp för att uppdatera oss genom Nyhetsmorgon. Efter frukosten och en stund framför Days of our Lives var det dags att ta en promenad mot Forum.

Lunch med Marie stod på agendan. Det är alltid trevligt att prata med henne, jag känner mig alltid lite smartare efteråt. Vi fick dock inte sitta och prata hur länge som helst eftersom hon bara hade en timmes lunch. Jag tog en vända runt i forumet och kunde då ite låta bli att köpa på mig lite kläder till Malte. Det dröjer fortfarande några veckor innan han växer ur storlek 62 men det fanns så mycket fint i 68 så jag kunde inte låta bli. Kläderna blir bara sötare och sötare ju större storleken är!

Fräsig titel eller hur? Det är en bok som Maltes farfar Kaj har skrivit. Den kom ut i år och är en "handbok" i att skapa ett starkt varumärke. Så småningom kommer den hamna på topplistorna på adlibris, men än så länge så säljer han den, förutom på sina egna föreläsningar, också på sin hemsida och hos Rektorsakademien.

Nu har han dessutom spelat in en reklamfilm för boken. Jag tycker att den är lite cool. Jag tycker att han är lite cool i den. Kolla in!

Ni som har sett min J. Håll med om att de är helt identiska. Jag vet liksom redan vad jag har framför mig, jag vet exakt hur J kommer att se ut när han är i femtioårsåldern. Skönt, då slipper man några obehagliga överraskningar!

Smärtan! Smärtan i benen! Det var länge sedan jag hade sån träningsvärk i benen att jag var tvungen att hålla i mig i handfatet när jag skulle sätta mig på toaletten...

Idag ska jag promenera till Forum för att shoppa lite och luncha med Marie på Coopen. Jag kommer nog inte flyga fram som jag brukar. Jag kommer att ha ont.

Idag är det ett år sedan vi fick veta att en liten bebis låg och växte i min mage. Stickan visade ett plus. Gud vad tiden går fort. Ett helt år har gått sedan vi fick veta att vi hade en hemlis. Eller, ja, det var en hemlis för de allra allra flesta men det var ett par kompisar som ringde typ dagen efter och då kunde jag inte hålla tyst om det. Som Kajsa t ex som ringde och tyckte att vi skulle gå ut till helgen och supa ner oss för snart är väl du på smällen säkert. Då kunde jag ju inte hålla tyst.

Meningen var att vi skulle vänta till de första tolv riskfyllda veckorna var passerade, sen skulle vi berätta för alla. Men det blev inte så. I vecka tio berättade vi för våra föräldrar och sen fick kompisar veta, en efter en. Alla behövde jag inte berätta det för. Dina läste alla mina blogginlägg om hur trött jag var hela tiden och hon drog rätt slutsats före alla andra.

Eftersom jag misstänkte att några av mina elever läste min blogg så ville jag inte berätta om bebisen förrän jag visste att allt var okej. På bloggen blev det alltså inte officiellt förrän vi hade varit på rutinultraljudet i vecka 19. Här berättade jag om det.

Ett år sedan idag. Ett år sedan Malte blev verklighet.