Jag rippar listan jag hittade på Alfvans blogg. Det är sällan jag tycker att listor är roliga men den här känns mer relevant på något sätt. (UPPDATERING!!! Viktigt att nämna: listan fanns först på Idas blogg!)

När fick du reda på att du var gravid?

Den 10 november 2008. Imorgon är det alltså exakt ett år sedan det blev ett plus på stickan.

Blev det en chock?

Nej egentligen inte. Jag hade det redan på känn i kroppen. Fast det var en chock på så sätt att det gick så fort att bli gravid, jag hade trott att det åtminstone skulle ta ett par tre månader.

Hur gammal var du då?

26

Hade du mycket halsbränna?

Mot slutet hade jag det fast det var väldigt lite så det var inte förrän efteråt som jag förstod att det faktiskt var halsbränna.

Spydde du mycket?

Nej inte en enda gång. Fram till vecka 12-13 var jag illamående på morgnarna och då var det bara knäckebröd som funkade. Det hände mer än en gång att jag ursäktade mig från pågående lektion och sprang in på toaletten, men jag spydde aldrig. Det är jag väldigt tacksam över.

Hade du mycket foglossning?

Nä, under den sista månaden kunde det göra ont om jag gick för länge, men det var absolut ingen fara. Ni märker att det här var en mardrömsgraviditet.

Ditt sf-mått som störst?

Jag tror att det var 32 cm. Tror jag. Jag låg under mittkurvan hela tiden iaf.

Har du fått bristningar?

Inte från graviditeten, de hade jag sedan innnan.

Trodde du att det var en pojke eller en flicka?

Till en början hade jag ingen känsla alls för vad det kunde vara. På ultraljudet kunde de inte se så jag accepterade att vi inte skulle få veta förrän vid förlossningen. Mot slutet började jag bli mer och mer säker på att det var en flicka då jag hade några drömmar där vi hade en dotter. J var däremot helt övertygad hela tiden om att det var en pojke.

Vad hoppades du på?

Jag lovar, det enda jag hoppades på var ett friskt barn. Det är sant.

Gick du över tiden?

Nej

Födde du för tidigt?

Njae. Enligt ultraludet var det sex dagar för tidigt, enligt mina egna beräkningar var det bara en dag för tidigt.

Hur var förlossningen?

Kort. Hade småvärkar hela dagen men jag trodde inte att det var på riktigt. Vid åtta på kvällen tog värkarna fart, vid tolv åkte vi in till Förlossningen, då var jag öppen åtta centimeter. 02.32 föddes Malte. När folk frågar hur förlossningen var så brukar jag svara att det inte var så farligt. Och då menar jag det.

Hela förlossningsberättelsen hittar du här.

Blev du sydd?

Halleluja, nej det blev jag inte!!

Dragen med sugklocka?

Halleluja, nej på det med!

Hur många var inne på förlossningsrummet?

Fyra plus Malte. Jag, J, barnmorskan Anette och en till som jag inte vet vad hon hette.

Hade du någon nära med dig?

Ja, vi körde ju inte American style och bjöd in hela släkten, utan jag och J nöjde oss med bara varandras sällskap.

Vilket sjukhus födde du på?

Södra BB på SöS

Hur stor var bebisen?

Inte så stor. 48 cm och 2800 gram.

Vad fick den heta?

Den, Malte, fick heta Malte Jonas Panayiotis.

Var allting värt det?

Lätt!

Vill du ha fler barn?

Absolut. Jag och J måste bara komma överens om hur många. Det är vi inte nu...

Okej. Idag var alltså dagen då jag skulle träna för första gången sedan januari februari nåt sånt. Ojojoj. Jag var vid gott mod, var lite nyfiken på hur SATS lokaler skulle se ut och hur passet skulle vara. Hur mycket skulle jag orka och hur länge skulle Malte gå med på att ligga på golvet?

Vi tog en promenad dit där vi mötte upp Ida med lilla Lykka, Sandra med lille Benjamin och Lovisa och Sixten. Lovisa nöjde sig såklart inte bara med Babypasset utan hon stod redan på löpbandet när vi kom. Det här var ju lovande...

Alltså... det var asjobbigt! Shit vad otränad jag är!! Jag minns en tid då jag per automatik hade lagt till ett litet hopp till varje rörelse. Idag blev det inga hopp ska jag säga er. Det var alldeles för tungt redan som det var. Och vad har hänt med koordinationsförmågan? Den kan väl ändå inte ha blivit påverkad av graviditeten, eller? Jag tappade bort mig hela tiden.

Någon som däremot tyckte att det var riktigt soft att vara på passet var Malte. Han låg så fridfullt på sin filt framför step-up-brädan och hånflinade åt sin stackars mamma som pustade och stånkade. Jag förstår honom. Det var ju underhållning! Efter ungefär en 25 minuter kände jag att jag var tvungen att ta en paus. Det har aldrig hänt tidigare. På Friskis höll jag ut ända till stretchingen, men den här gången gick jag ut ur lokalen och pustade ut. Helt sjukt! När jag kom tillbaka körde jag en stund till sen tyckte jag att om man tittade riktigt riktigt noga signalerade Maltes ögon att han nog var lite hungrig så jag satte mig och ammade...

Oh well, Det var ju första gången på hundra år och jag fick bekräftat av de andra att det faktiskt var ett tufft pass så jag skäms inte. Nope, det gör jag inte. Nu behöver jag bara samla krafterna för att orka göra om samma procedur nästa måndag. Vi får se om träningsvärken har gått ur tills dess!

Tro det eller ej, men man blir trött om man inte sover ordentligt på natten.

Efter en tuff natt tyckte Malte att en stunds sömn passade bra och somnade bums. Först fyra timmar senare vaknade han. Då alla bebisar slocknade efter denna tortyr passade vi på att inta en trevlig lunch på Erssons.  Det blev en krämig fisksoppa med aioli, perfekt höstmat. Jag och Lovisa satt kvar länge och pratade. Först när vi blev avbrutna av Sixten som lämnade ett bidrag i blöjan tyckte vi att det var dags att gå hem.

Hemma möttes vi av en tom lägenhet. J är nämligen i Sundsvall över natten. Det gillar jag ju inte såklart då jag tycker om hans sällskap, men jag förföker fokusera på det positiva. Det är i det här fallet att jag slipper tjafsa om fjärrkontrollen!

Gomorron! Eller är det verkligen det? Hos oss var det tungt att kliva upp ska jag säga, efter att vi upplevt den värsta natten hittills. Ja Alfvan, du vet vad jag talar om. Vi hade en sån natt där Malte bara vägrade att sova.

Han vaknade klockan 18 igårkväll efter att ha sovit i tre timmar, precis som vanligt. Klockan 23 tog jag med honom in i sovrummet då jag tänkte att det var dags för oss att sova. Men han var pigg. Jag vet inte om det var knark i gröten som han fick vid 21, något uppiggande var det i i alla fall. Klockan 03.30 somnade han. Då var jag trött, J var trött, Malte var väl sådär. Det var mer som att han gav upp än att ahnverkligen var trött. Oh the nightmare!

Trots natten från helvetet så fick vi inte ta sovmorgon idag. Jag har nämligen i ett svagt ögonblick lovat Lovisa att jag ska följa med på SatsBaby idag. Helt sjukt! Jag som inte har minsta lusten att träna över huvud taget. Men jag vill ändå se hur det går till. Jag ororar mig dock för vad Malte kommer att tycka om det hela. Han tycker ju nämligen inte om att ligga på golvet, och jag har fått för mig att passet innefattar en hel del stunder där han ska ligga på golvet framför mig. Vem vet, han kanske skriker och räddar mig från att faktiskt träna...