Alla inlägg den 28 juli 2009

Av Tant Alexandra - 28 juli 2009 22:59


Det började vid fyratiden på morgonen onsdagen den 15e juli. Jag vaknade av att jag med jämna mellanrum fick ont i magen, som en lite värre än en vanlig mensvärk. Jag låg där i sängen och både J och jag tyckte synd om mig. Det onda gick inte över utan höll i sig vilket gjorde det omöjligt för mig att sova. Det är rätt vanligt att man har förvärkar och sånt långt innan förlossningen sätter igång, men det här var första gången jag kände av något sådant så jag kunde inte definiera smärtan riktigt. Var det sammandragningar? Var det förvärkar? Jag visste inte.


Vid åtta åkte J till jobbet och jag låg kvar och hade rätt ont. Jag klev upp och bestämde mig för att ta en dusch då det sägs att det kan lindra lite. När jag hade duschat färdigt och stod och torkade mig kände jag plötsligt hur det rann efter benen. Bara lite grann, det sipprade. Först tänkte jag att det bara var duschvatten men när jag tittade lite närmare på det så såg det lite grumligt ut. Hm. Jag tänkte att det var bäst att ta det säkra före det osäkra så jag ringde till Södra BB och berättade hur det var. Jag ville inte dra för höga växlar vid det här då det ändå var sex dagar för BF, alla hade ju tjatat om att man alltid går över tiden som förstföderska. Att jag hade ont spelade inte så stor roll för den barnmorska som jag pratade med, däremot fastnade hon vid att jag misstänkte att vattnet hade gått. När hon frågade om jag kände barnet sparka, och jag svarade nej, så tyckte hon att jag skulle komma in på direkten. Jag var dock inte så orolig då jag inte brukade känna bebisen så mycket så här på slutet. Han sov mycket, dessutom fanns det inte riktigt någon plats för honom att leka på. Jag ringde i alla fall J som kom direkt och så åkte vi in.


Väl där träffade vi min barnmorska Lena. Vi hade sådan tur att hon jobbade just när vi kom in. Hon satte CTG på magen för att kolla bebisens hjärtljud och för att mäta hur starka värkarna var. Hon sa att allt över 20 innebar att det var riktiga värkar och över 20 var de allt. Det kändes som att jag sskulle lyfta ur sängen varje gång värken kom krypandes. Efter en undersökning konstaterade läkaren dock att det inte var en vattenavgång, utan att det istället var väldigt (äckelvarning!) lösa flytningar. Jahapp. Lena rådde oss att åka hem och sysselsätta oss med något som skulle få oss att tänka på annat (som om det skulle gå) och se vad som hände. Antingen skulle värkarna lägga av eller så skulle det sätta igång. Jag försökte tyda hennes ansiktsuttryck och tonläge för att få någon slags ledtråd på om hon själv trodde att det här var the real deal, men hon hade ett pokeransikte som inte gav mig någonting.


Vi åkte hem, köpte med oss en varsin pizza (jag hade inte ens ätit frukost och nu var väl klockan runt två) och satte oss hemma och åt. Jag tog Lenas uppmaning på allvar och satte igång med att baka äppelmuffins med crumble. Det var riktigt smart av mig för då hade jag ju smask när jag kom hem från Södra BB med Malte, men det visste jag ju inte då. Mitt i vispandet fick jag då och då ta en paus för att fokusera på att ta mig igenom värkarna. Dammsugaren fick också ta sig en vända i lägenheten. Och så helt plötsligt så började det gå över. Det tog längre och längre tid mellan värkarna och de gjorde heller inte lika ont. Då var det här alltså bara falskt alarm, tänkte jag, men vi bestämde oss ändå för att ta en promenad för att se om det skulle sätta igång allt igen.


Här blev jag på riktigt dåligt humör då jag blev så besviken på att ingenting hände. Trots att jag hela tiden inte trodde att jag skulle föda nu, så blev jag ändå besviken på att all smärta skulle vara förgäves. Det var det tack och lov inte för framåt åttatiden på kvällen tog värkarna åter fart. Efter några timmar började värkarna göra så ont att jag inte kunde sitta ner utan fick ställa mig upp och gå runt vid varje värk. J började då klocka värkarna och de var rätt oregelbundna. Ibland var det sex minuter mellan, ibland tre.


Trots att värkarna gjorde ondare och ondare fattade jag fortfarande inte att det var igång på riktigt. Jag tänkte hela tiden att OM det blir värre så kanske man ska höra av sig till BB så att jag kan fråga vad jag ska göra. Och när det hela tiden blev värre så sköt jag upp telefonsamtalet för jag tyckte fortfarande att jag kunde hantera smärtan. Dessutom var jag rädd att vi skulle åka in och så skulle vi få åka hem igen. Jag trodde alltså inte riktigt att det var en förlossning på gång. Först vid halv tolv på natten kände jag att det gjorde så ont att jag inte kunde klara det själv längre. Jag behövde hjälp. Jag ringde in, men kunde knappt prata med barnmorskan då det gjorde så ont så J fick sköta det mellan värkarna. Så fort de gick över tog jag över telefonen. Hon sa att vi skulle åka in så fick vi se, och det gjorde vi.


Jag minns att jag i bilen satt och ojade mig över ifall vi kanske skulle bli hemskickade igen. Jag hoppades på att jag åtminstone skulle vara öppen fyra cm så att jag fick stanna, men med min tur så skulle det säkert bara vara två. Jag och J bestämde också att vi skulle lämna våra väskor i bilen så att barnmorskan inte skulle tro att vi tog för givet att vi skulle få stanna. Väl framme så tog det en stund innan barnmorskan som hette Anette fick undersöka mig. Det var så tätt mellan värkarna och jag ville inte ligga ner utan ville antingen gå runt eller stå på knä på golvet och luta mig mot sängen. Mellan två värkar slängde jag mig till slut på sängen och bad henne att undersöka mig snabbt. När hon gjort det brydde jag mig knappt om vad hon hade kommit fram till, det enda jag ville var att få ställa mig upp igen. Jag har glädjande nyheter, sa hon, du är öppen åtta nio centimeter. Här kan väl ordet förvånad passa rätt bra. Och lite stolt. Jag hade klarat av hur mycket som helst redan, hemma dessutom! Hon tog fram den obligatoriska sjukhusskjortan åt mig och J passade på att springa ner till bilen och hämta våra väskor. Det skulle tydligen födas barn här och nu.


Nu började, enligt mig, det riktigt jobbiga. Den där sista centimetern och krystvärkarna. Jag hade verkligen svinont och försökte lindra det med lustgasen men det fungerade inte. Vid det här laget kom ju värkarna så tätt att lustgasen inte riktigt hann verka i tid, och jag fick heller inte till tekniken. Jag slängde bort den lika många gånger som jag bad om att få den tillbaka. Barnmorskan förselog då att jag skulle lägga mig i badet och det tyckte jag var en jättebra idé. Sagt och gjort och det var faktiskt rätt skönt MELLAN värkarna. Då kunde jag till och med nääästan slappna av. Helt plötsligt i en värk kände jag hur smärtan liksom ändrade karaktär. Det gjorde även mina skrik som övergick mer till ett brölande. Jag kände hur det började trycka på och barnmorskan bad mig då att komma upp och gå till sängen.


Nu gjorde det så ont att jag bara upprepade att jag inte ville mer, att jag ville vila, att det gjorde ont, ja att jag ville avbryta helt enkelt. Jag grät, jag brölade, jag skrek, jag var förtvivlad och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville inte stå, inte sitta, inte ligga. Jag hade till en början en plan om att jag skulle föda på knä i sängen men det ville jag inte alls nu längre. Jag stod lutad över en saccosäck men det dög inte heller. Jag ställde mig upp och vill gå runt men det gjorde för ont. Barnmorskan tog fram en förlossningspall som jag satte mig på med J bakom mig, och det funkade ett tag men sen ville jag upp.


Barnmorskan ville sätta en CTG på mig också, för att ha koll på bebisens hjärtljud så här i slutet, men eftersom jag vägrade att vara stilla så kunde hon inte få på mig den. Hon var ju tvungen att veta om hjärtat slog som det ska så till slut sa hon till mig med en auktoritär röst att jag skulle lägga mig i sängen för hon ville sätta en sån här skalpelektrod på lille Malte. Jag tror att det var ungefär här som hon kallade på ytterligare en barnmorska också, för jag ville inte göra som hon sa åt mig. Jag ville ju inte men nu var det hon som bestämde så jag gjorde det. Och väl där kunde jag inte hålla emot längre utan krystade för kung och fosterland. Den smärtan går inte att beskriva men det var helt otroligt obehagligt. Det spände kan jag väl säga. Barnmorskan sa hela tiden att jag var så himla duktig och så himla stark, och det enda jag tänkte var att så där säger hon säkert till alla. Jag minns att jag tänkte att nu spricker jag och så poff, klockan 02.32, så fick jag en bebis på magen. En slemmig alldeles underbar liten sak. Oj vad han skrek! Vi bara tittade på det lilla livet och efter ett par minuter tyckte vi att det var dags att titta vad det var för en liten en. Snoppen var ett faktum. J hade hela tiden haft rätt och jag hade haft fel.


Ska jag utvärdera så är jag så otroligt nöjd med min förlossning. Allt gick verkligen över förväntan och jag hade aldrig kunnat tro att jag kunde hantera smärta så som jag gjorde. Jag är allra gladast över att vi åkte in så sent som vi gjorde så att jag slapp vara på sjukhuset så länge. Vi kom in klockan tolv och halv tre föddes han. Att det skulle göra så skeetans ont i slutskedet som det gjorde hade jag aldrig kunnat föreställa mig, men det var ju under en relativt kort tid. Jag behövde heller inte sy något efteråt vilket var något jag har varit rädd för under hela graviditeten. Det var en drömförlossning helt enkelt.


Jag fick förresten veta dagen efter att min barnmorska Lena hade ringt in till Södra BB hemifrån på kvällen för att höra om jag hade åkt in än. Då hade jag ännu inte ringt in så Anette svarade nej. Sen kom jag. Lena hade alltså på känn hela tiden att det var på riktigt, men hennes pokeransikte avslöjade inte det. Det är jag jättetacksam för, annars hade jag suttit här hemma hela den dagen, med värkar, och väntat ett resultat. Nu blev Malte nästan en överraskning, 6 dagar före BF.

ANNONS
Av Tant Alexandra - 28 juli 2009 18:10

                


Det var dags för ännu en familjemedlem att ta sig en titt på lille Malte. Idag hade turen kommit till Js mormor så vi åkte dit. Han var alldeles för snäll för han sov nästan hela besöket i sitt babyskydd. Till slut vaknade han för att inta en måltid och då fick mormor titta lite närmare på honom. Alla är väldigt överens om att Maltes mun helt och hållet är min men att från näsan och upp så är det nog en hel del J.


Det blir spännande att se vad han får för ögonfärg. Blir det mina bruna eller Js blåa? Och vi får se om hans bruna hårfärg består eller om den blir mer som Js blonda. Själv var jag helblond som liten och idag är det ju mörkbrunt, så det kan bli hur som.

ANNONS

Presentation


Ofta TV-tittande.
Ibland småkaksbakande.
Alltid bakverkssugen.
28-årig hammarbybo.
Ledig gymnasielärare.
Nybliven mamma till finaste underbara Malte.

Omröstning

Jag insisterade på att få baka en tårta till en lunch hos Lovisa om ett par veckor. Vilken tårta ska jag baka tycker du? Vilken tårta skulle du vilja äta om du fick välja?
 Torta di Verona - en sockerkakstårta med marcarpone, blåbär och amaretto
 Choklad - och hasselnötstårta - mörk chokladkaka med en peanut butter frosting
 Key Lime Pie - inte lika mäktig som cheesecake och med smak av just lime
 Torta della Nonna - italensk ostkaka som serveras med lättvispad grädde
 Chokladmoussetårta - chokladmousse på en chokladbotten
 Cheesecake med vit choklad - cheesecake toppad med färska bär

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Juli 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Bloggar jag läser

Länkar

  • Blogglista.se
  • Bloggtoppen.se
  • One Million Blogs . org
  • Top Personligt bloggar

RSS

Följ bloggen

Följ ~ www.tantalexandra.se ~ med Blogkeen
Följ ~ www.tantalexandra.se ~ med Bloglovin'

Translate


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se