Vi fortsätter vårt Hell's Kitchen-maraton ikväll. Jag gillar verkligen det vilket är lite konstigt då jag tycker att Gordon Ramsey är en alldeles för skrikig typ och att hans fejkade aggressioner och raseriutbrott är fåniga eftersom de är just - fejkade.

Det som är lite trist med programmet är också att det faktiskt handlar väldigt lite om konsten att laga mat. Det är ett vanligt tävlingsprogram som vilket annat, till skillnad från exempelvis Top Chef där de lagar nya maträtter i varje avsnitt. I Hell's Kitchen är det risotto, biff Wellington och pilgrimsmusslor som gäller. I hela säsongen.

Trots denna kritik så är det något som gör att både J och jag gillar våra maraton. Jag kan inte sätta fingret på varför men så är det. Nu är vi inne på avsnitt nio.

För några, eller ja ganska många veckor sedan, när det började sparka i magen, tyckte jag att det var riktigt obehagligt. Först hade jag gått och längtat efter att känna det lilla pyret, så när det första fladdret kändes blev jag ju jätteglad och låg i sängen på kvällarna och verkligen kände efter. Det där fladdret övergick sen till små puffar, som små sparkar fast lightvarianten. De där puffarna tyckte jag inte alls om. Det kändes jätteobehagligt att det puffade där inne. Sen gick det där över.

Puffarna övergick sen till riktiga sparkar, och det är nu det börjar bli trevligt. Jag förvånas själv när jag sitter och exempelvis jobbar, när jag ser i ögonvrån att magen liksom skuttar till. Pang! Nu är bebisen dessutom så stor att man verkligen känner den utanpå magen var den ligger. Där är det mycket hårdare, en rumpa kanske.

Hjälp vad coolt det är! Det är mysigt med magen för jag är ju aldrig ensam utan har alltid sällskap. Men det betyder inte att jag inte längtar ihjäl mig till slutet av juli, för det gör jag.