Jag köpte mig en gravidtidning idag. Jag har inte riktigt hakat på de här tidningarna ännu, men den här tyckte jag såg läsvärd ut, och jag hade rätt. Det fanns en hel del matnyttigt. Sen fanns det en hel del som jag redan visste också. Jag har uppenbarligen läst på.

Tittade på en förlossning på Sjukhuset på TV3 idag också. Jag kan väl säga så här att jag varken är laddad eller redo ännu.

Jag tänkte vara duktig och laga mat idag, så jag gjorde det. På eget initiativ till och med! Det blev ett storkok av chili con carne så att det räcker länge. Jag har inga problem med att äta samma maträtt flera dagar på raken.

Jag blev riktigt nöjd med mitt hopkok. Jag gillar sån där skolmatschili som smakar så där lite sött, så jag brukar alltid ha i vita bönor i tomatsås, så blir det lite sött tillsammans med chilikryddan. När jag tog fram burkarna ur skafferiet såg jag dock att de hade gått ut för drygt ett halvår sedan och burkarna hade svällt så att kortsidorna buktade ut. Äckligt. Jag fick ta kidneybönor och stora vita bönor istället, och så fick jag ha i sötsur sås istället. Skitgott! Och så behöver jag inte tänka på mat på flera dagar! Great.

Jag lade mig i sängen igårkväll och tänkte sova, men tänkte att jag skulle titta på lite TV innan. Då snubblade jag över ett program som jag kände verkligen rörde och intresserade mig. Det var UR på SVT som hade premiär på sin nya programserie Språkresan. I det första avsnittet följde de Sveriges mest kände cypriot, Stavros Louca. Det var han som blev känd genom programmet Klass 9A där han var mattelärare.

Programmet handlade om sådana saker som jag är intresserad av, nämligen språk och identitet och hur de är så tätt sammanvävda. Stavros Louca berättade att det tog lång tid för honom att lära sig det svenska språket av den anledningen att han till en början inte var säker på om han tänkte stanna här i Sverige. När han sen fick barn bestämde han sig för att ägna sig åt språket på riktigt. Och han är ju duktig idag, han pratar ju jättebra svenska. Inte riktigt lika bra som min egen pappa som också kommer från Cypern, men det kan bero på att att pappa valde att lära sig språket direkt när han kom hit, så han har några års försprång.

Det var intressant att höra hur han berättade att trots att han använder svenska i sitt dagliga liv, och det är mer levande för honom, så är det grekiskan (han sa faktiskt grekiskan och inte cypriotiskan) som han vänder sig till när han relaterar till sina känslor. Han berättade att han drömmer, räknar och sjunger på svenska. Jag har pratat med min pappa om det och han har berättat att han drömmer,räknar och tänker på både svenska och grekiska. Det som slog mig när jag tittade på programmet igår är att de enda gångerna jag har hört min pappa sjunga eller nynna så är det på grekiska. Där kanske det är som Stavros Louca säger, att det är grekiskan som talar till hjärtat, precis som musik gör.

En annan anledning till att jag tyckte att programmet var extra intressant var att de talade en del om Cypern, och om hur det fortfarande är ockuperat. Jag tycker att det är så tråkigt att höra från männsikor att de tror att Cypernfrågan är löst, för de öppnade väl gränsen för några år sedan? Jo, det stämmer väl kan man väl säga, men problemet är ju att det fortfarande finns en "gräns" och att den norra sidan fortfarande är olagligt ockuperad. Det blev rätt tydligt i programmet att det inte är fritt att röra sig på ön.

Stavros Louca åkte ner tillsammans med sin dotter för att visa henne sin hemstad Famagusta (som också är min pappas), som nu till stora delar är en spökstad. De åkte över till norra sidan över dagen och åkte till stranden där de övergivna hotellen står idag. Han pekade in bland hotellen och visade sin dotter det hus som han och hans syskon växte upp i. Det var så märkligt och så rörande att se just den sekvensen, för jag har själv gjort precis den resan tillsamman med min pappa. Då var mamma med också. Känslan att stå på den där stranden och titta in mot land, och mötas av beväpnade vaktposteringar, höga stängsel och skyltar där det stod att man inte fick fotografera, är jättekonstig. Obeskrivlig. Och Stavros Louca sa precis samma sak till sin dotter Sara, som min pappa sa till mig. "Livet går vidare". Det är också konstigt. Att det gör det.

Det var ett jätteintressant program, vare sig man är halvcypriot eller inte. Se det här.