Nyss hemkommen från treornas studentskiva. Precis innan så drog jag mig lite för att gå dit, ville hellre lägga mig i soffan hemma framför TV:n. Allt det försvann så fort jag kom dit och fick stora kramar från mina elever som blev glada över att jag kom för att fira att de tar studenten.

Vi var rätt få lärare som var där, och det tycker jag är lite konstigt. För mig var det en självklarhet att jag skulle dit, åtminstone på middagen, trots att jag har haft mina elever i mindre än ett år. De är ju värda att firas, och jag är helt övertygad om att de blir extra stolta över sig själva att de tar studenten, när även deras lärare vill uppmärksamma det. Jag är jätteglad att jag gick dit!

I eftermiddag ska vi på den första träffen av tre, och jag ser fram emot det. Jag börjar dock bli lite nervös också. Föräldrautbildningen handlar ju inte på något sätt om hur man blir en lysande förälder utan det handlar helt enkelt på själva förlossningsdagen. The Big One. Jag har alltid tänkt på förlossningar som något jättenaturligt och att när jag väl skulla hamna i den situationen så skulle alla mina instinkter bara ta över min kropp och så skulle jag så att säga go with the flow. Nu börjar jag dock fundera på om det inte bara är en romantiserad bild av hela förloppet.

Jag gissar att barnmorskan kommer att visa upp en docka av en kvinnas bäcken. Sen kommer hon ha en bebisdocka som hon sen kommer att pressa igenom den här dockans inre. Och jag kommer att tycka synd om dockan. Och jag kommer att tycka synd om mig själv. Meningen med träffarna är att man ska känna sig så lugn och förberedd man kan inför detta maratonlopp, men frågan är om jag inte bara kommer att stressa upp mig. Intressant kommer det utan tvekan att bli.

Jag har bara ett enda krav. Det är att jag slipper se Gudrun Schymans förlossningsfilm.