Vi satte oss framför TV:n och bestämde oss för att titta på något lättsamt, en romantisk komedi kanske. Något som man kunde sitta framför och inte tänka. En sån film. Vi satte på Marley & Me med Owen Wilson och Jennifer Aniston. Jag slapp inte alls tänka. Jag tänkte jättemycket och började dessutom storgråta i slutet. Inte vad jag hade väntat mig.

Genom reklamen får man uppfattningen att filmen handlar om ett par som skaffar sig en hund, hunden är tokbusig och ställer till problem. Man skrattar lite och filmen tar slut. Det är fel. Filmen handlar om hur deras liv förändras när de skaffar barn, hur de ger upp sina drömmar och planer för att leva familjeliv, och hunden hänger med under alla år. Hunden blir äldre och rackligare, och ja, man kan ju gissa hur det slutar.

Jag hade förmodligen inte funderat så mycket över det här om det inte vore just för hur våra liv ser ut just nu och att det ligger en liten bebis och gror i magen. Och så kan jag ju inte låta bli att tänka på lilla katten Silje som ju inte är så liten längre utan faktiskt hela sju år, och att någon gång så kommer hon bli gammal. Och då kommer jag sitta där igen, precis som ikväll, och storgråta, för hon har ju varit med så länge, ja, under hela tiden där det har hänt en massa saker i mitt liv. Bla bla bla...

Ja, det kanske är hormoner som spökar, men jag jag blev jätteberörd. Asjobbigt. Jag som inte ville tänka.

Jag har läst ut en bok idag. Dödergök av Katarina Wennstam. Den kom ut för ett bra tag sedan nu, och jag har ivrigt väntat på att den ska komma ut i pocket så att jag ska kunna läsa den. När en kollega gick omkring med den i famnen för ett par veckor sedan så nämnde jag att jag ville läsa den, så hon tryckte den i händerna på mig och sa varsågod. Jag kan nämna att den har varit jobbig att läsa just för att den är inbunden. En sån kan man ju inte läsa på bussen, det blir ju alldeles för tungt att släpa runt på!

Wennstam är en gammal journalist på SVT och har skrivit två reportageböcker som handlar om hur fokus hamnar på helt fel saker i våldtäktsutredningar; Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Efter dessa böcker så gav hon sig in i skönlitteraturen, eller spänningsromaner som de kallas, och skrev Smuts. Och så kom då den fristående uppföljaren Dödergök.

Även den här handlar om orättvisor, mansvåld och andra hemskheter. I två parallellhistorier får man följa dels en brottsutredning där det verkar som att det är ett hedersmord, och dels en journalist som börjar gräva i en polismans våld och mord på sin fru. Spännande grejer. Just kvinnomisshandlande poliser är intressant eftersom det tydligen är det vanligaste "fritidsbrottet" bland poliser, men det är inget Polisförbundet vill prata högt om...

Det jag gillar med Wennstams böcker är just att ämnena är aktuella, intressanta, oerhört viktiga och nedtystade i media. Tyvärr är det så att Wennstam inte är sylvass som författare. Att skriva reportageböcker är en sak, men att skriva skönlitteratur kräver en del andra egenskaper som hon egentligen inte besitter. Om man söker historier för att finna underhållning och en del tankeställare så funkar de här böckerna utmärkt. Om man däremot är lite av en litteratursnobb (och jag är långt ifrån en sådan) så gillar man inte det här. Jag gillar det. Men Smuts var bättre!

Kan man ha mer tur?? Inte nog med att det bjöds på en god fiskrätt till lunch, så fick jag dessutom fryst cheesecake till efterrätt! Jäklar vad gott det var! Efter lunchen började vi rota i gamla lådor med barnbilder på J. Väldigt kul! Väldigt sött! Sånt måste jag tänka på när den här bebisen behagar att dyka upp: att dokumentera. Och att ha allt sorterat från början. Jag kan tänka mig att man lätt nöjder sig med att ha alla bilder digitalt på en hårddisk, men jag ska försöka vara duktig med att framkalla en hel del. Iaf de allra bästa bilderna.

Inom kort blir det ut på en liten kort promenad. Vi ska ner till Hammarby Sjöstad på lunch hos Js mamma. Jag hoppas på att J går med på att ta en längre promenad när vi ska gå därifrån. Det är ju ett så otroligt fint väder!