Under eftermiddagen mulnade det på rätt ordentligt och det hela kulminerade i ett redigt regn med inslag av hagel! Vi fick snällt sätta oss inomhus och sysselsätta oss med annat. Jag återgick till den bok som jag läst de senaste dagarna, nämligen Den försvunne prinsen av Deborah Cadbury. För flera år sedan läste jag Axel von Fersen av Herman Lindkvist. Den skulle vara en sorts biografi, ja i den mån Lindkvist kan skriva biografier... anyway, den handlade om Axel von Fersens förmodade kärlekshistorier med Marie Antoinette. Jag blev därför nyfiken på att läsa Den försvunne prinsen då den nästan var en slags uppföljare av "biografin".

Den handlar om Ludvig XVII, sonen till Ludvig XVI och Marie Antoinette. Efter att hans föräldrar avrättats togs han om hand på ett ohyggligt sätt och dog sen av vanvård, bara tio år gammal. Rykten följde som sade att han aldrig dog utan att han lyckades fly. Flera män trädde fram och menade att de var den riktiga arvtagaren och tronföljaren, men gåtan löstes aldrig. Förrän bara några få år sedan då man med hjälp av DNA kunde ta reda på sanningen.

Boken var ett perfekt semsternöje att lägga lite tid på. Visst ska man vara lite källkritisk men jag köpte väl hela paketet skulle man kunna säga och det såg ut som att det låg ett gediget arbete bakom boken. Helt ok. Nu vidare till nästa.

Även denna morgon väcktes jag tidigt, tidigt inte många minuter efter sju. Vi skulle på en morgonpromenad. Mamma plockade ihop en frukostmatsäck och så tog vi bilen en bit bort. Vi ställde ifrån oss bilen och tog en promenad upp mot höjderna. Målet var en liten bergskyrka/kapell med en blå dörr som ligger gömd i en klippa ser det ut som.

Det var jättelitet inuti med några ikoner uppställda mot väggarna. I en kalender hade folk skrivit att de hade varit där på besök. En hel del skandinaver hade hittat till den lilla hemligheten i berget.

Efter att vi hade varit inne och tittat satte vi oss på en bänk utanför och njöt av utsikten över havet. Vi hade tur idag, vädret var helt fantastiskt. Blå himmel och vindstilla.

Efter detta lilla trevliga äventyr bar det iväg hemåt igen. När det ändå var så fint väder ville mamma och pappa passa på att jobba lite i den lilla parken som ligger på allmäningen utanför lägenheten. När de köpte lägenheten var det bara en liten gräsplätt som ingen tog hand om. Överbevuxet och förmodligen hem åt några ormar och annan skit. När några engelsmän flyttade till området beslutade de sig för att ta han om ytan och anlägga en park. Trevligt tyckte vi eftersom det är vår utsikt från uteplatsen.

På bilden ser man bara en liten del av parken och så lägenheten förstås. Det är den som ligger på bottenvåningen under den lägenheten som använder den trasiga pressenningen som solskydd. Inte speciellt snyggt. I ena hörnet av parken står en liten staty som mina föräldrar har gjort tillsamans med några av engelsmännen som bor permanent vid parken. Statyn symboliserar en tant som bor granne med mina förläldrar och som har gjort det till sitt dagsnöje att bråka med allt och alla. En riktig surkärring som man brukar kalla en sådan som hon. När hon blir riktigt arg så hytter hon med sin käpp mot människor. Statyn är rätt så träffande. Själv har hon nog inte förstått att det är efter henne den är avbildad och inspirerad.

Nu ska vi iväk till Kokos och Eleni för te och pizza. Det är så man gör här tydligen. Te och mackor har inte riktigt slagit igenom.