Så här såg lilla pyret ut idag. Tyvärr tog barnmorskan en väldigt oskarp bild. Jag kan tänka mig att hon inte tyckte att det var så noga eftersom jag ändå ska tillbaka snart, och det har hon väl rätt i. Hon sa att h*n är ungefär 18cm lång. Hur i hela friden får den stora kroppen plats?! Så stor är jag ju faktiskt inte.

Etersom jag har varit så nojig så har jag även varit på ett tidigt ultraljud för att lugna nerverna lite. Jag var där i vad jag trodde var vecka 12, men idag visade det ju sig att jag i själva verket var i vecka 11. Här var den lilla räkan 43mm lång från huvudet till lilla rumpan. Man ser knappt vad det föreställer men det är ett huvud man ser och så håller den handen framför munnen.

Det är helt otroligt att den här lilla söta personen ligger i min mage och växer hela tiden. Det är ju jättetrevligt.

Jag och J har en hemlis som vi iofs har berättat för de flesta, men de jag inte har hunnit berätta nyheten över en fika för, vet inte om att jag och J blir föräldrar i sommar. Vi har vetat det sedan i början av november och berättat för några i taget när det har passat.

Idag var vi på det efterlängtade ultraljudet. Spännande grejer! Bebisen låg där inne i magen och smackade och drack forstervatten. Det såg ganska bekvämt ut där h*n låg i vad som såg ut som skräddarställning. Barnmorskan mätte och räknade och kom fram till att jag är i vecka 18. Jag fick därför en ny tid om två veckor, då bebisen är lite större, så att hon då kan ta sig en bättre titt på alla inre organ. Passar mig utmärkt, då får ju jag titta på bebisen en extra gång! Då får jag också ett riktigt beräknat förlossningsdatum. Jag fick ett preliminärt idag, 24 juli, men jag får vänta ett par veckor för att få ett datum spikat.

Veckorna hittills har varit en bergochdalbana där jag har varit pessimisten och J optimisten. De första veckorna kunde jag inte tänka på annat än missfall, men med tiden har det lugnat ner sig. Nu är jag helt inställd på att vi kommer att bli föräldrar i sommar och det är verkligen en fantastisk känsla. Jag kommer ju aldrig någonsin få vara med om något häftigare! Det skulle inte förvåna mig om jag blir religiös på kuppen!

Det här ett återkommande ämne i den här bloggen. Mitt problem med det lilla rum som vi betalade ungefär en halv miljon kronor extra för att få. Problemet består i att J har utsett det rummet till sitt skräprum. Ja, vi kallar det båda för skräprummet. Jag får dock en gnutta ilska i tonen när jag måste kalla det för det, J tycker väl mer att det är namnet på ytan.

Jag tror inte riktigt att det är någon som förstår hur pass stökigt det är i det här rummet.

Ser det här ut som ett rum man ens vill gå in i? Ser det här ut som ett rum som man ens vill titta åt när man kommer hem på eftermiddagen? Nä, tänkte väl det.