Tur att det är någon där ute som vill ta ansvar för min träning. Och trots att jag ofta(st) tackar nej till henner inbjudan till Friskis, så ger hon inte upp. Hon är lite ettrig, men det är ju bara tur eftersom hennes något irriterande egenskap ibland får mig att ta mig i kragen. Idag är en sån dag. Idag blir det gym halv fyra. Som vanligt vill jag ju inte men jag vill ju inte att Mia ska tappa hoppet om mig helt och hållet. Så idag blir det av. Tack Mia!

Pust och stön, äntligen är det färdigt! Ryggen har fått ta rejält med stryk kan jag ju säga...

Jag är lite missnöjd med att jag har missat att göra taket lite längre än väggarna så att det hänger ut. Konstigt eftersom jag satt och tänkte på det när jag klippte ut mönstren. Och plastpåsen som jag spritsade kristyren med tog hål på sig själv så det blev två hål som kristyren trycktes ut i. Inte lätt att göra snyggt då. Men men, det är rätt sött ändå, trots att jag har gjort bättre tidigare år.

Ett av taken och den högra väggen till pepparkakshuset ligger på plåten i ugnen. Sen blir det pill hela kvällen. Min rygg börjar redan ge sig. Men det blir ett fint hus till slut, det har jag på känn...

Jag tyckte att den nya fredagsunderhållningen "Are you smarter than a 5th grader" skulle passa mig och bänkade mig därför framför TV:n. Det skulle jag inte ha gjort. Ibland skrattade jag högt och hånande åt de korkade amerikanska deltagarna, men lika ofta satt jag och vred mig av obehag. Det var ju så piiiinsamt!

Det dummaste svaret kom från en kvinna i slutet av programmet. Vilket land har den längsta gränsen mot USA? Hon stod och tänkte och konstaterade iaf att USA gränsar mot två länder: Kanada och Mexiko. En bra början tyckte jag men sen började hon tänka högt. Ja Mexiko är ju den gränsen man mest hör talas om... min hjärna vill säga Mexiko... ja mitt svar är Mexiko! Oh Lord! Det är en jävla skillnad i längd på de två gränserna!

Tyvärr åkte hon inte ens ut på den frågan då en femteklassare kunde svaret och hon fick överta hans svar. Vilken jäkla ärta!

För några veckor sedan fick jag brev på posten av min norrländska vän Lina. Det var ett kejebrev som man skulle skicka vidare till sex kompisar. Man skulle dessutom skicka en läst pocketbok till en person som stod högst i en lista. Är vanligtvis inte så intresserad av kedjebrev, men det fanns ju en god tanke med detta. Att skicka pocketböcker, och att dessutom så småningom få, det tyckte jag var ett kreativt kedjebrev. Om alla hoppade på tåget skulle jag få 36 böcker till slut! Sagt och gjort, jag skickade iväg en bok och sex brev till några vänner som jag tror läser böcker till vardags.

Veckorna gick, jag fick inga böcker. Jag tappade hoppet. Besviken på mina vänner fick jag lunka vidare i min trista vardag. Allt blev grått och stegen tyngre. Inga böcker i sikte. Men så igår damp det ner en bok i brevlådan. Den kom från en vänlig själ vid namn Anna i Solna. Vem av mina vänner som har skickat brevet till henne vet jag inte, men jag har iaf en vän som har uppfyllt min önskan. Därför ska jag ikväll sätta mig och läsa min gåva, Johan Theorins Skumtimmen. Tack Anna.

Idag har jag hunnit med en hel del för att vara jag. Vanliga människor klarar av att jonglera jobb, förhållande och socialt liv, jag gör det inte. Jag har helt enkelt inte energin. Eller lusten att orka. Men idag lyckades jag faktiskt jobba en heldag och ta en fika i Carros nya lägenhet och äta middag med Tant Lina. Det är helt otroligt att jag har orkat. Väl hemma är jag dock helt slut och kommer att sussa sött tidigt ikväll.

Två veckor kvar till lov! Två veckor kvar till två och en halv vecka i horisontalläge!

Fick ett samtal här på förmiddagen. Bogdan kommer över tidigt imorgon och sätter in ett nytt vattenlås. Jag hoppas innerligt att det verkligen är det som är problemet och att lukten försvinner nu. Orkar inte med en vända till.

Nu mot slutet av terminen så börjar krafterna sina. En lärares plan B är då att ta till filmen. Jag har avlastat mig själv lite genom att titta på Mystic River med mina tvåor.

Vi började igår och jag såg verkligen fram emot att se den eftersom jag inte ar sett den sen den kom 2003. Så vad gör jag på lektionen? Jag börjar gråta. Det var ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig men det gick inte att hålla emot. Det var så gripande. Som tur är var det med min lilla grupp som är rätt så snäll, så det blev inget hånande. Fan vad Sean Penn är fantastisk!