Jag tyckte att den nya fredagsunderhållningen "Are you smarter than a 5th grader" skulle passa mig och bänkade mig därför framför TV:n. Det skulle jag inte ha gjort. Ibland skrattade jag högt och hånande åt de korkade amerikanska deltagarna, men lika ofta satt jag och vred mig av obehag. Det var ju så piiiinsamt!

Det dummaste svaret kom från en kvinna i slutet av programmet. Vilket land har den längsta gränsen mot USA? Hon stod och tänkte och konstaterade iaf att USA gränsar mot två länder: Kanada och Mexiko. En bra början tyckte jag men sen började hon tänka högt. Ja Mexiko är ju den gränsen man mest hör talas om... min hjärna vill säga Mexiko... ja mitt svar är Mexiko! Oh Lord! Det är en jävla skillnad i längd på de två gränserna!

Tyvärr åkte hon inte ens ut på den frågan då en femteklassare kunde svaret och hon fick överta hans svar. Vilken jäkla ärta!

För några veckor sedan fick jag brev på posten av min norrländska vän Lina. Det var ett kejebrev som man skulle skicka vidare till sex kompisar. Man skulle dessutom skicka en läst pocketbok till en person som stod högst i en lista. Är vanligtvis inte så intresserad av kedjebrev, men det fanns ju en god tanke med detta. Att skicka pocketböcker, och att dessutom så småningom få, det tyckte jag var ett kreativt kedjebrev. Om alla hoppade på tåget skulle jag få 36 böcker till slut! Sagt och gjort, jag skickade iväg en bok och sex brev till några vänner som jag tror läser böcker till vardags.

Veckorna gick, jag fick inga böcker. Jag tappade hoppet. Besviken på mina vänner fick jag lunka vidare i min trista vardag. Allt blev grått och stegen tyngre. Inga böcker i sikte. Men så igår damp det ner en bok i brevlådan. Den kom från en vänlig själ vid namn Anna i Solna. Vem av mina vänner som har skickat brevet till henne vet jag inte, men jag har iaf en vän som har uppfyllt min önskan. Därför ska jag ikväll sätta mig och läsa min gåva, Johan Theorins Skumtimmen. Tack Anna.