Höstlovet är en gudagåva. Jag har fått så mycket gjort! Men det känns så konstigt att det är så tyst. TV:n i uppehållsrummet är avstängd, det är inga elever som sitter och snackar, det är inget smällande i dörrarna eller spring i trapporna. Det är helt knäpptyst. Det är nästan obehagligt.

Idag blir det en lite kortare arbetsdag då vi ska ut på vårt stora hav i öster över natten. Konferens hela dagen imorgon, sen kommer vi tillbaka runt sex till vår vackra hufvudstad. Här möts jag då av lillasyster som kommer på besök. Ska valla henne runt försiktigt då hon förmodligen inte kommer klara att hantera alla människor, rulltrappor och rödljustrafik. Hon behöver hanledning den lilla då jag tror att hon har bott i skogen på tok för länge. Det är synd om flickebarnet.

Får ett land verkligen kalla sig en demokrati om man fråntar brottslingar rätten att rösta? Fem miljoner i USA är fråntagna sin rösträtt! Det kan väl ändå inte vara rätt.

Jag tog en titt på FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna och amatörstatsvetaren i mig tycker att detta strider mot Artikel 21:

"Folkets vilja skall utgöra grundvalen för statsmakternas myndighet. Folkviljan skall uttryckas i periodiska och verkliga val, som skall genomföras med tillämpning av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning eller ett likvärdigt fritt röstförfarande."

Hur definierar man lika rösträtt. Det här är väl ändå inte lika rösträtt?

Jag är så tacksam att vi ställde tillbaka klockan en timme i helgen. Inte bara för att man fick en bonustimme bara sådär, utan för att jag slipper gå till tunnelbanan på morgonen i ett totalt mörker. Det är så deppigt. Imorse gick jag hemifrån 06.55 Solen tittade fram, himlen var klarblå och en man sprang sin joggingrunda på Hammarby IP. Kan man få en bättre start? Bussen gick i tid också!

Äntligen! Allt är klart! Jag har plockat in alla handdukar och alla sängkläder i skåpen där de ska vara, jag har flyttat in tandborstarna från diskhon i köket och jag har satt igång en fjärde tvätt efter nästan tre veckors väntande. Jag har dammsugit och moppat lägenheten. Ja man skulle kunna säga att jag har fått komma till ro.

Jag blir så upprörd att jag måste lufta lite här på bloggen.

För en massa herrans år sedan skrev min morfar och hans fru ett testamente där det stod att ingen av dem fick sälja deras gemensamma hus efter att någon av dem hade dött. Huset skulle testamenteras till oss fem barnbarn. Frun dog för 21 år sedan och idag vill morfar sälja huset då han inte ens har bott i det på många år. Nu vill han att vi barnbarn, som inte har någon relation till honom alls, ska skriva på ett kontrakt där vi tillåter honom att sälja det. Denna husaffär kulminerade i att jag fick post av min morfar fylld med fotografier och helt osammanhängande brev där han på något skevt sätt försökte svartmåla min mamma. Då valde vi tre syskon att avsluta detta och inte ens diskutera att skriva på. Det var uteslutet.

Detta var för några veckor sedan och jag trodde att det här var överspelat efter att jag i ett långt mail gjort detta klart för mina kusiner som har stått för all kontakt och kommunikation med min morfar, eftersom han inte har behagat att höra av sig. Idag  ringer en jurist upp mig och undrar om jag vill skriva på. Nej har jag ju sagt klart och tydligt. Jag är så trött på den här affären nu. Om det är så viktigt för honom att sälja huset kan han väl ringa mig själv. Svaret från min sida bli det samma men ändå.

Varför skulle jag vilja hjälpa honom med det här när han aldrig har spelat något större roll i mitt liv? Jag förstår inte alls hur han kan tro det. Han får skylla sig själv att han skrev ett så dumt testamente. Jag har aldrig bett om en femtedels ruckel i Ljusne. Han får lösa sina egna problem.

Jag kom på att jag faktiskt glömde att lägga upp bilderna på vårt fantastiska hallgolv. Jag gissar att ni med stor spänning sitter och bara väntar på att jag ska lägga upp dem, så här kommer de.

Mobilens väckarklocka började surra som vanligt klockan 05.46 imorse och jag kände mig tröttare än vanligt. Jag snoozade en gång och låg och funderade på om jag möjligtvis ändå skulle hinna till jobbet i tid om jag tog en eller ett par bussar senare. Medan jag ligger där och tänker kommer jag på att , hallå, jag kanske inte har ställt om tiden i telefonen. Jag få lov att kliva upp ur min varma gosiga säng för att kolla på en annan klocka. Mycket riktigt. Klockan är 04.46 Så det är bara att lägga mig igen, men den här extra timmen gav mig ingenting. Jag är fortfarande trött.

Det här med att renovera hall var inte roligt. Sånt man inte tänker på när man ska renovera är att det alltid dyker upp en massa småproblem som verkligen ställer till det. I vårt fall är det alla socklar i hallen som sticker ut åt alla håll. Att hitta övergångslister som passar är ett helvete kan jag meddela alla som har en renovering framför sig. Som tröst blev det en ännu en pizza till middag, denna gång hemmagjord.