Jag hade hört en hel del bra, men nä, den var rätt trist. Intressant historia, och jag hade hoppats på P O Enquist eftersom har brukar lyckas, men den föll platt för mig. Därmed inte sagt att Enquist inte lyckades, utan det var snarare så att jag kände det som att jag inte riktigt fattade. Att historien ville berätta något som jag inte uppfattade.

På bussen hem efter jobbet började jag läsa Världens sista roman av Daniel Sjölin, men jag tror inte att jag kommer att avsluta den.

Jag är nämligen inte säker på var alla mina stövlar är. Jag trodde att jag hade stuvat in dem i garderoben i våras när vi flyttade hit men där ligger de inte. Jag har ett litet litet hopp om att jag har lagt dem nere i förrådet, men jag tror egentligen inte det. Det finns nämligen en möjlighet att jag slängde alla par (tre för att vara exakt) när jag rensade igenom allt som skulle packas inför flytten i april. Stundtals var jag en riktig hejare på att slänga grejer, och det kan vara så att jag i mitt stilla sinne tänkte att nä men i höst när jag vill ta på mig stövlar kan jag ju köpa nya eftersom jag förhoppningsvis har ett jobb då. Kan det vara så att jag var så dum?! Ja, det är dessvärre möjligt. Frågan besvaras enkelt genom att jag går ner i förrådet och letar. Men jag orkar inte.

Jag köpte ett par nya stövlar idag.

Det är få förunnat att avsluta veckans alla lektioner med en bamsekram av en elev. Hon blev så glad över att det gått så bra på hennes prov att hon väntade till lektionens slut för att ge mig en kram. Det är sådana stunder en lärare lever för. Jag älskar mitt jobb!

Gröna linjen och jag var inte så goda vänner imorse då han hade tagit fikapaus. När jag kommer ner till Hammarbyhöjdens t-bana står alla stackare och väntar på ersättningsbussen. Även jag ställer mig i ledet och suckar över att jag inte gick hemifrån tidigare istället för att titta på Nyhetsmorgon. Efter en lång stund tröttnar jag på att ingen buss kommer för att plocka upp mig, så jag tänker att jag kan gå till Skärmarbrink för att ta ett Farstatåg därifrån. Under den lilla promenaden dit åker the bloody ersättningsbuss förbi mig, men jag tröstar mig med att jag inte skulle ha kommit på den ändå, den är ju fullsmockad. Väl i Skärmarbrink står en vänlig ordningsvakt som informerar mig om att nej, nej, det är ju hela gröna linjen som har fikapaus. Jaha, det är bara att traska vidare till Gullmarsplan eftersom det är betydligt fler bussar som går därifrån. När jag kommer fram väljer gröna linjen att avbryta sin fikapaus för att skjutsa mig till Slussen. Så nu är jag här, på jobbet, med tio minuter kvar till lektion. Tack Veolia, tack.