Jag kommer helt enkelt inte iväg för att träna utan er! Jag är liksom inte bättre än så. Jag måste ha er med mig. Så ni som känner er träffade: hör av er så pallrar jag mig iväg, jag lovar! Säg till i tid bara så att jag hinner ta med mig träningsbagen, så ses vi!

Nu har Js tillstånd kommit som säger att han får vara min handledare när vi övningskör. Jag är inte speciellt motiverad men J har ju tjatat och jag borde ju egentligen bara få det överstökat. Imorgon kommer min lilla pappa över med mitt körkortstillstånd som har legat i hans bil. När jag berättade detta för J börjar han genast backa. Jag tycker ändå att du ska lära dig grunderna på en körskola. Men hallå, det är ju det jag redan har sysslat med, det är ju mängdträningen jag behöver med honom. Men nä, nu börjar han fega ur. Så lät han inte för bara ett par dagar sedan. Han behöver visst ännu lite tid att vänja sig vid tanken. Det har ju bara gått några månader...

För jag har ju verkligen ingenting att skriva om. Dagen har tillbringats i soffan, fylld av dåligt samvete för att jag är så lat att jag inte ens orkar gå iväg till Globen för att klippa mig. Jag har tjatat sedan någon gång i juli att jag är för täskig i håret, med trots det har de kluvna topparna fått sitta kvar.

Jag har fortfarande inte tagit tag i jobbet jag tog med mig hem. Tänkte väl nästan det... Jag måste alltid skjuta på allt till det är akut. Och det är det egentligen inte förrän i mitten av nästa vecka.

Det är konstigt. I veckorna hittar jag aldrig ett program jag verkligen vill titta på, men så dyker söndagen upp, fylld av kvalitetstv. I veckorna duger inte programmen men på söndagen är de precis vad jag behöver. Mina behov skiljer sig alltså åt beroende på vilken veckodag det är. Förutom alla komediserier har det bl a tittats på Lilla landet lagom och den där hundpsykologen. Jag har precis tittat på Musikmaskinen. Det var verkligen bottenskrapet. Nu: Vem kan slå Filip och Fredrik? Fast det har jag redan sett. Det blir nog inget vettigt gjort idag.